Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. i 3 i
skulle kunna säga, att så skall det vara och icke annorlunda I
Med henne blef jag ju också oense i morse I Gud bevare
mig!» utropade hon och höll förklädet för ögonen på sig,
»allt störtar ju öfver mig!» — och hon grät bittert —
»men,» utbrast hon, och förklädet föll ned, och hon reste
sig upp, »men jag hade rätt, ty hvarför skulle Stina blanda
sig i saker mellan min husbonde och mig? Och
beträffande honotfif hade jag också ratt, emot honom hade jag
riktigt rätth sade hon och slängde ett gammalt tunnband,
som låg henne i vägen mot väggen, och det gamla tunnbandet
studsade åter tillbaka, och hon slog det ännu en gång i
väggen: »Vill du bli liggande, din karnalje ! — Måste man
inte förarga sig öfver allting I»
Hon satte sig åter ned och funderade; men huru hon än
tänkte och tänkte, så kom hon likväl alltid till den
slutsatsen, att hon hade rätt och konrektorn orätt, och hon sprang
plötsligt upp: »Herre min Gud, har jag inte alldeles glömt bort,
att maten står på elden och kanske blir alldeles bränd — nåja,
den må vara, hvad angår det mig! — Nej, det går inte
an, det går alls icke an, och jag vill inte låta något komma
mig till last! Han skall inte komma och säga, att jag vållat
honom någon skada!»
Därmed vände hon tillbaka samma väg som hon
kommit och gick genom bakporten in på konrektorns gård. Hon
gick så sakta, så sakta; hon var till mods, som om hon i
hemlighet bröte sig in på en främmande gård och någon
kunde träffa henne på orätta vägar; hon smög sig in i
köket, hennes oxkött kokade alldeles förträffligt; hon tog
en bordduk och dukade i konrektorns rum — »han skall
likväl se, att jag ända till det sista gjort min plikt,»—hon
bar in maten, och när hon därefter genom förstugan ville
lämna huset, blef hon varse det olycksaliga plagget, från
hvilket hela denna uppståndelse kommit, och hvilket Pagel
hade lagt på bordet i förstugan. Hela hennes förargelse
från morgonen vaknade åter upp inom henne, hon ryckte
byxorna till sig — »så!» sade hon och bultade ihop de
ärevördiga byxorna till en klump och lade dem på ett fat
på bordet och bredde en servett öfver dem. »Ligg däri
Man kan ju inte ens få en stackars kofta af det gamla
skräpet! Men han skall likväl se, att jag ändå till sistone
står på min rätt! Se så! Gläd dig nu däröfver!» —
Därmed ville hon gå — men ..,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
