Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans höghet. i 3 i
på, att hon råkat i orättmätig vrede mot konrektorn, utan
hade trakterat Stina med hetsiga ord, sägande, att denna
.alls ingenting hade att säga i denna byxangelägenhet,
hvar-på Stina gråtande gått sin väg.
Och när nu konrektorn med orden: »Hvad är det för
dumheter att skicka mina gamla byxor till mig i kyrkan?»
angrep Dorotea, så kom han helt och hållet in på orätt
väg.
»Dumheter?» utbrast Dorotea, »här ha ej skett några
dumheter; ha några sådana skett, så ha de skett
annorstädes. »
»Hvad för slag? Först gör du mig till en visa för
hela sta*n, och så svarar du mig till på det sättet I»
»A bevars!» skrek Dorotea, »som man ropar iskogen,
får man svar.»
»Men dylika svar är jag icke van vid, och om du vill
komma med sådana, så kan du gå din väg,» skrek å sin
sida konrektorn och blef nästan förfärad, när han kastat ut
de orden.
»Det kvittar mig alldeles lika!» skrek Dorotea. »Och
det kan också ske nu genast, jag kan gå på fläcken.»
»Resande,» sade konrektorn i dörren till sitt rum,
»resande bör ingen uppehålla.»
»Det är sant!» hörde han sägas efter sig. »Det kan
också strax gå för sig!»
Därmed slog han igen sin dörr och han hörde Dorotea
äfven slå igen sin, och han trampade omkring i sitt rum
och han hörde äfven Dorotea trampa omkring i sitt, och
konrektorn vredgades på sig själf i sitt rum och Dorotea
likaså på sig själf i sitt, konrektorn var dock herre, och
Dorotea hade likväl orätt, och konrektorn tog sin hatt och
sin käpp med guldknappen och gick ut genom
förstugu-dörren, och Dorotea kastade — huller om buller! — sina
tillhörigheter i sin kista och gick ut genom bakporten.
Och rummen i det gamla huset voro nu så tröstlöst
tysta och öfvergifna, som om de vore en afbild af
kon-rektorns och Dorotea Holz’ inre, ty människans själ är
aldrig mera tröstlös och tom, än då ett vredens åskväder
har rasat därinne.
Konrektorn styrde sina steg till bagare Schults löfsal
— till Kunst kunde han ju aldrig mera gå — och steg
in under björklöfvet: »Qod morgon, mäster Schultl Vänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
