Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
® hans höghet. 107
Stränga tal, kilade han fram ifrån rådhuspelaren och sprang,
som om han haft eld i rockskörten, tvärs öfver torget mot
Guldkulan till och uppsökte där åt sig en hemlig
tillflyktsort, dit hans förpaktare äfven troget följde honom.
»Hvem har bundit dig? Hvad har du förbrutit? Hvar
har du ditt livré? Hvar har du din hatt?» frustade den
höge herren fram ur sitt nådigsta munläder.
Halsband var en godmodig, gladlynt människa, som
icke kunde göra ett barn för när, men när man först måste
slåss med en ofantligt klok kronoförpaktare och alla hans
aibetare, när man blir bunden, därför att man springer
omkring litet, och förd som en spetsbof och röfvare genom
en sådan hygglig stad som Neu-Brandenburg samt hälsad
af den bildade gatuungdomen, och när sedan till sist en
regerande herres vrede utgjutes som en sås öfver hela denna
klump af olycka, då kan icke själfva hin med leende min
hålla till godo.
Halsband brusade därför också ut: »Galna människor
ha bundit mig I Jag har ingenting förbrutit! Mitt livré
och min hatt ligga hos portskrifvaren.»
Detta var ju ett rysligt svar på hans höghets frågor;
den nådige herren utbrast också i fullt raseri: »Huru kan
du understå dig att träda inför mina .ögon i bara
skjortärmarna?»
Därom kunde hans höghet fråga dem, som med våld
bragt honom i detta tillstånd, lydde Halsbands impertinenta
svar.
Det var för mycket 1 Huru kunde en sådan karl som
en löpare våga att gifva hans höghet, den regerande herren
öfver hela landet, föreskrifter om, hvad han skulle göra?
Hans höghet skälfde också af raseri i hela kroppen och
utropade: »Jag jagar bort dig, lymmel, jag jagar bort digl»
Följderna af denna vrede kunde verkligen bli förfärliga,
det insågo de båda lakejerna och drogo sig tillbaka fem
steg bakom hans höghets rygg, och själfve Rand, som annars
hade mycket kurage inför hans höghet, betraktade i sorgsna
tankar och med nedslagna ögon bakifrån den nådige herrens
hårpung; endast Wilhelm Halsband såg hans höghet fräckt
i hvitögat och sade med en lugn bestämdhet, som endast
kunde härflyta af ett i grund fördärfvadt hjärta:
»Ja så I Ers höghet har nu sagt det, och jag tar emot
mitt afsked. Löpare kan jag i alla fall icke förblifva längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
