Gula brigadens hjältar. Roman från Sveriges storhetstid / 1015 (1899) Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37. I dödens töcken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TRETTIOSJUNDE KAPITLET.

I dödens töcken.

I en bondstuga i den lilla byn Mencheu en half mil
söder om Lützen satt en ung flicka och grät. Det
upplösta blonda håret flöt ned öfver hennes axlar och rygg.
Hon låg framstupa öfver ett bord med händerna för
ansiktet och snyftade. En bondkvinna gick sysslande
omkring i rummet, och på golfvet satt en liten tre års pilt och
betraktade med stora ögon den gråtande flickan.

— Men se så lugna sig, snälla fräulein Gretchen!
Det kanske ingenting blir af, yttrade bondkvinnan säfligt,
medan hon satte fram några tallrikar med mat på bordet.

— Blir det ingentig af! Ack allt för säkert, snyftade
Gretchen.

— Men det hörs ju ingenting. Icke ett kanonskott
har jag hört och det är nu redan långt lidet på
förmiddagen. Kanske wallensteinska hären aftågat. Kom hit
och ät en bit. Fröken ser så blek ut och kan behöfva
stärka krafterna, menade gumman.

Men Gretchen endast skakade på hufvudet och fortfor
att gråta. Hon visste alltför väl att slaget ej skulle
uppskjutas. Det hade Hjelm sagt henne, då han sent
föregående kväll besökt henne. Han hade varit allvarligare än
vanligt och då de togo afsked, hade han kysst och
omfamnat henne, som om han tänkt sig aldrig mera skola få
återse henne i lifvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>