Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Tjugu år tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 717
Claus svarade ej. Men efter en stund vände han sig
mot henne och yttrade:
— Det var någonting, jag ville säga dig.
Genast förändrades den unga flickans drag. Det skälm-
ska leendet försvann och efterträddes af en oroligt väntans-
full min, medan ögonen slogos ned, och en svag rodnad
spred sig öfver kinderna.
— Nu kommer det, tänkte hon.
— I morgon reser jag, Marie, yttrade Claus sakta.
— Hvad!
Marie tyckte sig icke ha hört rätt.
— Jo, i morgon har jag tänkt resa. Jag har nu allt
för länge tagit din oeh din onkels gästfrihet i anspråk.
Här är du i säkerhet, och jag kan nu lugnt öfverlämna
dig åt gamle Anshelms omsorger .. . Men mitt land är i
fara . . .
— Ditt land! . . . upprepade Marie tonlöst.
— Ja, mitt land. Det får man icke glömma för nå-
gonting på jorden.
— Ditt land!. . .
— Fienden ha trängt därin; och här går jag som en
tjuf och förspiller min tid. Jag måste resa.
Marie svarade icke. Hennes ansikte hade blifvit blekt,
och en lätt darrning syntes kring läpparne.
Men Claus märkte intet. Han satt helt försjunken i de
stridiga tankar, som plikten mot hans land och kärleken
till den unga varelse, som fanns vid hans sida, ingåfvo
honom.
Slutligen reste han sig tungt, som om en börda tryckt
honom.
— Men nu måste jag gå till mitt arbete. Gamle Ans-
helm väntar. Adjö så länge, Marie!
Marie lyfte hufvudet och suckade sakta.
— Farväl, Claus! kom det som en svag hviskning öfver
hennes läppar.
Men då den unge mannen försvunnit bakom häcken,
lutade hon ansiket i händerna oeh grät.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
