Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Tjugu år tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 715 —
natt» af hvarandra och han gått och lagt sig, steg längtan
i hans bröst. Han kände på sig, att om han också reste
jorden rundt, funne han ingen flicka som Marie, ingen som
han skulle tycka lika mycket om. Det var nog någonting
helt annat att ha en, som man höll verkligt kär, och som
också älskade en, att hålla sig till, än att fladdra omkring
bland alla de andra. För stunden kunde de nog vara så
bra. Men sedan leken var slut och ruset gått öfver? Lik-
giltighet, till och med vämjelse och förakt var, hvad deras
kyssar och smekningar efterlämnade i sinnet. Hvilken skil-
nad mot Marie . . . Marie!
Och han slöt ögonen endast för att ännu tydligare
se hennes strålande ögon, hennes mörklockiga hår och det
fina, på senaste tiden svagt vemodiga leendet på hennes
läppar.
Och slutligen somnade han och drömde om henne . . .
Marie !
Men då han på morgonen vaknade och solskenet mun-
tert spelade in genom det öppna fönstret, den friska luften
kylde hans tinningar och hjärnan blifvit fri från skymnin-
gens heta längtodrömmar, tänkte han: Nej, i dag reser jag.
Bort från mörka kvinnoögon! Ut till striderna och bråket!
Men i sin hvita säng låg jungfru Marie och drömde:
Skall han eller skall han icke? Hvarför säger han ingen-
ting? Jag ser ju dock på den varma glansen i hans öga,
att han har mig kär. Skulle han vara blyg? Han, som så
modigt räddade mig och var en så käck och treflig kamrat
under resan. Men kanske det dock förhåller sig så... Jag
skall bestämdt ge honom en liten vink, tänkte Marie och
log ett segervisst löje.
När de morgonen därpå träffades hade Marie tagit på
sig sitt ljusaste solskenshumör. Det glittrade och log i hen-
nes svartbruna ögon, de mörka lockarna ringlade sig ystert
kriDg hennes hvita panna och kring munnens linier spelade ett
skälmskt leende. Hon kom emot honom som en uppen-
barelse af ungdom, vårfager lycka.
— Flickan är vackrare än någonsin, tänkte Claus och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
