- Project Runeberg -  Gula brigadens hjältar. Roman från Sveriges storhetstid /
590

(1899) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Den röda sammetsmasken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 590
— Nej, det är så sant.
— Nå, fram då med hvad som händt!
— Jo, det var så, började Stjernstråhle, att jag, som
jag nämnde för dig, verkligen fäst mig vid den där röda
sammetsmasken. Jag tyckte att hon hade den vackraste
växten och var öfvertygad om, att hon var den skönaste
på balen . . .
— Hml menade Hjelm.
— Och det var hon också, återtog Stjernstråhle.
— Nå, då har du väl intet att beklaga dig öfver.
— Icke det! Vänta skall du få höra...
Vi hade just dansat ett hvarf och slagit oss ned i ett
litet rum, där vi voro ensamma. Jag bad henne taga utaf
masken.
— Kanske sedan, yttrade hon leende.
Men jag var ifrig, jag kramade och tryckte henne in-
till mig och ville försöka med våld blotta hennes ansikte.
Men då blef hon ond, sköt mig ifrån sig och det var icke
långt ifrån att hon sprungit sin väg.
Jag måste naturligtvis gifva med mig, göra afbön och
heligt lofva att icke vidare göra något försök att taga af
henne masken.
Och jag lofvade och bedyrade. Då lugnade hon sig
och vi satte oss åter och fortsatte samtalet.
Jag tyckte det var besynnerligt, att hon så noga ville
ha reda på mitt lif och i synnerhet på mina kärleksäfventyr.
— Kanske jag kan göra henne svartsjuk, tänkte jag, i
det jag drog till med den ena historien, vildare än den
andra. Mycket var väl sant, men mycket diktade jag upp.
Hon lyssnade med synbart intresse, medan de stora blå
ögonen lyste allt lifiigare.
Till sist frågade hon mig, om jag icke haft någon
käresta där hemma i Sverige, innan jag drog ut i kriget.
— Det kan väl hända. Jag har haft så många kärestor,
att jag knappast kan komma i håg dem alla, svarade jag,
mitt dumma nöt.
— Jaså, mumlade hon och såg mig djupt in i ögonen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:29:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hngulabrig/0598.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free