Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 361 —
Likt stungen af en geting drog syster Cecilia handen
åt sig. Kinderna blefvo blekare än vanligt, allt blod tyck-
tes strömma från dem, ocb bennes ögon lyste med en glans,
hvari låg djup förfäran.
Ett helgerån! Ett helgerånI föreföll det Hjelm, som
luften sjöng omkring honom.
— Hvad tänker du på? Tag dig till vara! hviskade
syster Cecilia häftigt. Besinna att jag är en nunna och att
du nästan betraktas som en munk! Vill du då göra oss
båda olyckliga!
— Förlåt mig Cecilia, jag glömde mig.
— Ja, du glömde dig . .. Och jag förlåter dig, hviskade
den blida syster Cecilia.
Och när hon sade de orden, tyckte sig Hjelm nästan
märka, att en svag nyans af ett bittert drag sväfvade öfver
hennes läppar.
— Men låt oss återgå till min berättelse, yttrade
syster Cecilia, i det hon böjde hufvudet bakåt och strök
sig med handen öfver pannan .. . Hvar voro vi i min roman?
— Jo, du låg i den mörka skrubben innanför korri-
doren och drömde, att du var en fängslad prinsessa och
din faster en ettersprutande drake.
— Ja, det var så sant. 1
Och det blida leende, som nästan alltid brukade hvila
öfver hennes helgonansikte, hade åter funnit sin plats.
— Ja, jag låg i skrubben och grät och fantiserade.
Eftermiddagen gick, aftonen kom, det blef skymning och
mörkt. Och alltjämt låg jag kvar på golfvet och grät.. .
Mot kvällen hörde jag bullret af ett åkdon. Jag förstod,
att det var min far, som nu reste in till staden. Då grep mig
förtvifian på nytt. Aldrig i mitt lif hade jag känt mig så
ensam och öfvergifven! Min far — det visste jag — hyste
dock på sitt sätt kärlek till mig. Men min tant I Hon
hatade mig. Isynnerhet nu, sedan hon visste att jag funnit,
hvad hon i hela sitt lif förgäfves åtrått och sökt. . . Och
nu reste min far! Utan att se till mig! Utan att säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
