Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Gretchen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 192
nom seminariet på det lilla, som far efterlämnade. Egent-
ligen skulle det blifvit ganska mycket; men hans så kallade
vänner komrno rusande från alla håll och togo — vete gud
genom hvilka knep — brorslotten af vårt arf. Vår välför-
sedda verkstad — ty min far var vapensmed liksom din —
kom i händerna på en dräng, hvilken min far föröfrigt vi-
sat mycken vänlighet och hjälp, och som därför var skyl-
dig honom den största tacksamhet. Vi bröder skildes; den
yngste skickades till främmande land, och sedan gaf man
honom fanen . . . han är visst död nu, tror jag .. . Min an-
dre bror kom till ett universitet, där han nu som bäst
pluggar latin, så han kan bli grönögd. Jag rymde från
seminariet och gaf mig ut på villande stråt. Men drängen,
som tog verkstaden, han satt kvar i lugn och ro och tjänte
pangar som gräs.
. .. Sedan dess, ska du se, har jag upplefvat mycket.
Mången natt har jag sofvit på bara marken i regn och
blåst, och mången dag har jag ströfvat omkring med spruckna
skor och trasig tröja, svulten så jag trodde, att magen skulle
springa itu. Då tuggade jag barken på träden och tog
späda knoppar och kvistar och åt. Men det blir man icke
fet af. Sjuk och eländig blef jag af nattvak och svält och
hårdt lif; och ett tag trodde jag att det var alldeles slut
med mig, och att jag snart skulle ligga i grafven. Men
det blef icke så. Jag hade för stark kropp, ser du. Jag
lefde åter upp, tog värfning som soldat, slogs som en gal-
ning i kriget mot de polska, blef fänrik och sedan vid det
har krigets utbrott löjtnant. Och jag blef åter glad, fann
lifvet åter skönt. Men då jag var ensam och icke hade
någonting, som band mig, var jag den djärfvaste bland de
djärfva och sparade aldrig mitt skinn. Och så kommer
jag till sist ned till Magdeburg och finner dig, Gretchen.
Och af alla de fröjder, som, ehuru få, mött mig i lif-
vet, är det intet som gjort mig så strålande glad som deni
att jag fann dig. Ty du är lyckan för mig, Gretchen. Och
skulle du svika mig, blefve det mörkt kring mig och lifvet
finge intet värde. Men det gör du nog icke, liten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
