Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Flodvattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frustade kapten Lars som en liten delfin. Men soldaterna
gingo sorglösa förbi utan att märka något.
— Fy fanen en sådan bädd! mumlade kapten Lars,
då de åter kröpo upp på stranden.
— Ja ljufligare kan man ligga, log Benranglet. Men
nu måste vi passa på, innan nästa patrull kommer och så
noga som möjligt undersöka lägret.
Och de smögo sig fram utefter tälten, spejande,
lyssnande uppmärksamma på minsta ljud eller rörelse. Så
snart de hörde steg af någon knekt eller fingo se en skymt
af en sådan, döko de ögonblickligen ned i en skansgraf
eller hukade sig bakom en uppkastad jordhög och väntade
så eller kröpo försigtigt framåt på magen, till dess soldaten
var ur sigte. Då fortsatte de, tysta som två andeväsen,
rekognosceringen.
Kapten Lars svettades och pustade. Det var en
ansträngande tjänstgöring det här. Nästan ännu värre än
midt i hetaste stridsvimmlet i hålvägen. Men en
någorlunda klar uppfattning af lägret och fiendens styrka erhöllo
de dock, och då fick man icke tänka på sin egen
bekvämlighet.
— Ställningen är starkare än jag trodde. Sakrament.
Den här fienden behöfver icke ge sig i första hugget. Det
var det, som kungen misstänkte, och därför ville han
nödvändigt att saken skulle undersökas, mumlade Benranglet.
Och kapten Lars instämde med ett stilla grymtande.
Plötsligt hördes steg alldeles inpå dem. Någon
jordhög eller graf fans icke i närheten, och faran för upptäckt
var öfverhängande. Det gick rundt i kapten Lars hufvud,
och han tog åt pampen. Men hastigt som ett åskslag hade
Benranglet gripit sin vän i hampan och dragit in honom
i ett hörn, där skuggorna voro svarta och djupa. Och med
återhållen andedrägt och af spänning klappande hjärtan
sågo de en soldat passera förbi så nära, att fliken af hans
kappa snuddade vid Benranglets pamp.
— Puh! sa kapten Lars, då soldaten var försvunnen.
— Det var nära ögat, menade Benranglet. Men ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
