Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. »Häng bofven!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 50 —
han såg de vattendroppar, som han i lifvets styrka kanske
föraktat, nu glida förbi sina läppar. Många voro de, som
ropade efter en lifvande dryck, hur smutsig och bemängd
med gyttja och slam den än var, men vattnet kunde icke
räcka till för alla, och i strid som i kärlek är hvar och
en sig själf närmast.
Under högar af lik låg Stjernstråhle, blek och matt,
men vid fullt medvetande. Tyngden af de storvuxna fiendt-
liga dragonernas kroppar tryckte på hans sårade ben och
vållade honom olidliga smärtor. Fåfängt försökte han komma
lös. Han ansträngde sina krafter till det yttersta; men ur
den graf af lik, hvari han sjunkit, kunde han icke resa
sig. Bröstet var hopklämdt, benen sutto som i skrufstäd,
det bara hufvudet brann af feber under solens strålar, och
han stönade tungt. Kom då ingen honom till hjälp 1 Kan-
ske skulle han få försmäkta, hjälplös, öfvergifven! Kanske
skulle han, fastän lefvande, blifva kvarlemnad bland de
döde? Han sökte ropa, men var så utmattad, att han
endast kunde få fram ett svagt rosslande. Gång på gång
såg han andra sårade bäras bort, Soldater passerade förbi,
men ingen upptäckte honom. Han låg inklämd under
döda, och togs själf för en död.
Med uppbjudandet af alla1 sina krafter lyckades han
få upp ena armen. Han vinkade, och en soldat, som såg
honom, skyndade fram med en fältflaska och] förde den
till hans läppar. Hur det kändes! Aldrig hade han kun-
nat föreställa sig, att några droppar ljumt, gyttjigt vatten
kunde smaka såj godt. Med svag röst hviskade han sitt
namn och bad att blifva bortburen. Och soldaten kastade
undan de döde och lyfte upp honom på sina kraftiga
armar.
I detsamma kom Brahe ridande. Han såg den bleke,
sårade ynglingen och höll in sin häst. Med en matt blick
hvari glänste ett sjukt barns längtan efter sin mor, blickade
Stjernstråhle på sin öfverste. Brahe nickade allvarligt, böjde
sig ned i sadeln och lät sin hand smekande fara öfver
hans lockar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
