Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. »Slut leden! Hugg in!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41 —
Braket, larmet, bullret vapen rasslet, pistolskottens
smällande, hästarnes gnäggande, värjhuggens klingande mot
hjälmarne genljödo mot bergväggarne och öfverröstade de
särades jämmerrop och de kämpandes häftiga andedrag.
Röken och dammet hvirflade i tunga moln öfver de stri-
dande. Inga kommandorop uppfattades, och man kunde knap-
past skilja vän från fiende.
Kapten Lars svettades och slogs. Han hade glömt
sin tjocka mage, hade glömt moran och drängarne och
Anna-Lisa och lille-Lars, glömt höbergning och filbunkar
och kom endast ihåg att han var en svensk soldat och att
de kejserlige voro ena papister och djäflar. Och för hvarje
gång han klöf skallen eller skuldran på en kejserlig dragon,
skrek han:
— Ryk åt fanders, din Belsebub!
Vid hans sida kämpade Hjelm. Det var icke första
gången denne var i krig. Men aldrig tyckte han sig ha
varit i en hetare dust. Dessa kejserlige voro dock af en
segare sort än de polske, med hvilka han förut kämpat.
De kunde nog vara fruktansvärda i anfallet, då de som en
stormvind kommo rusande; men härdade man bara ut den
första stöten, flydde de snart. Men dessa kroater och
dragoner, storvuxna, starka karlar med sina väldiga strids-
hingstar och hårda harnesk! Det fordrades verkligen en
svensk bondarm för att kunna få bugt med dem. -
Men för hvarje fientlig ryttare som stacks ned, kommo
två nya i stället. Allt glesare och glesare bief de svenskes
skara. Men ännu slogos de med samma otämjda ursinne.
Ock fastän armarne något mattades, i följd af det oafbrut.
na handterandet af de tunga pamparne, spände man kiaf-
terna till det yttersta och högg och stack åt alla sidor.
Men att längre hålla en sluten ring kring kungen, var
omöjligt. Leden brötos gång på gång. Man slöt sig åter
samman. Men alltid hade några fallit och luckor bildades,
hvarigenom de kejserliges myllrande hop trängde in.
Kungen hade blifvit något skild från de sina. Hans
närmaste män hade stupat och han ansattes svårt af två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
