Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid då hon, som var herrskarinna öfver jordens
alstringsförmåga hade uttorkat växtverldens
källådror. Sedan kung Plutos’ sändebud hade
genomvandrat verldens olika trakter, lyckades
det honom blott att hitta ett enda granatäpple,
och detta var ändå så förtorkadt, att det
knappast dugde till att äta. Då det emellertid
ingenting bättre fanns, så bragte han denna
gamla vissnade frukt till slottet, lade ågn på en
guldtallrik och presenterade den för Proserpina.
Hvilket förunderligt sammanträffande! I det
ögonblick, då denne betjent gick in genom
slottets bakport öfverskred vår vän Merkurins
huf-vudingångens tröskel. Han kom för att bedja
om Proserpinas frihet.
Den unga flickan hade knappast sett
granatäpplet på guldtallriken förr än hon befallde
betjenten att taga det bort med sig igen.
“Jag vill icke röra dervid, det försäkrar
jag dig; vore jag än aldrig så hungrig, jag skulle
dock aldrig äta ett så torrt och uselt
granatäpple.“
“Det är det enda, som finnes på hela jorden,“
svarade Plutos’ betjent.
Han lät den dyrbara anrättningen stå q var
och lemnade rummet. Då han hade gått, kunde
Proserpina icke låta bli att närma sig till
bordet och betrakta med en viss nyfikenhet det
som bjöds henne. Så frånstötande denna svarta
och nästan förbrända äppelkarts utseende var,
så kände hon ändå plötsligt påminnelserna af
en aptit, som icke på sex månader hade blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
