Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med de andra. Som de kastade hon sig gång på gång
ned på marken, sköt och rusade framåt.
Vid det hon sprang, hörde hon en röst:
— Vatten! Vatten!
Hon stannade och det gick en rysning genom
hennes lemmar. Det var något i röstens klang, som hon
tyckte sig känna igen.
Hon vände sig åt sidan och fick se den sårade
fänriken, som satt lutad mot trädet.
I samma ögonblick kände hon igen honom.
— Ragnar! skrek hon till och skyndade fram.
Fänrik Gran undrade storligen, hvad det var för en
liten soldat, som kom springande mot honom, kastade
sig om hans hals och upprepade gånger kysste honom.
Hade stridslarmet, skotten, lågorna plötsligt gjort
den lille mannen tokig.
Men så lyfte hon hufvudet och såg på honom. Och
han igenkände sin flicka.
— Elsa! utbrast han häpen. Hur har du
kommit hit?
— Med soldaterna ... för att söka dig.
Och i en ström af ord började hon berätta om sin
vistelse i Finland under det långa, mörka året, sin
rymning därifrån, sin förtviflan, då hon i Stockholm hörde,
att han afgått med sitt regemente och sitt beslut att resa
efter Qch söka honom.
Hon var så glad öfver återseendet, så ifrig att
berätta, att hon ej i det tilltagande dunklet märkte
fänrikens blekhet eller kom att tänka på hans sår.
Men plötsligt fick hon se blodet, som klibbade vid
hans rockärm.
— Men du är ju sårad, min stackars vän! Och
här sitter jag bara och pratar, utbrast hon och
bleknade i sin tur.
Fänrik Gran gjorde en ansträngning för att
behärska sig, på det hans älskade ej skulle blifva för ängslig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
