Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— .7a, det är verkligen rätt starkt.
— Men kurirerna? inföll kapten von Sclioultz. Det
var ju om kurirerna, du skulle tala, och hur du fått
veta, att de blifvit kvarhållna öfver tiden.
— Ja, det var så sant. Jo, sedan mademoiselle
lugnat sig, kände hon ånger öfver att ha varit den
tämligen skyldiga anledningen till den unge svenske
löjtnantens död. Hon lär visst för öfrigt ha sålt honom
till ryssarne för två tusen rubel.
— Utmärkt!
. . . Afven detta ångrade hon troligtvis. Och för att
i någon mån godtgöra sin skuld, omtalade hon för
en svensk officer — unge Reuter, den stackars Adam
Ludvigs kamrat, när han var öfver för att hämta
vännens lik — för honom berättade hon utförligt historien
om kurirerna. Jag har sedan haft den från hans mun.
Den är drastisk nog och icke utan en viss humor
midt i eländet. Om det roar dig, kan jag nämna något
härom.
— Det intresserar mig verkligen att få veta allt, om
hur ryssarne lurat kommendanten. Det kan för öfrigt
hjälpa till att skingra våra hopplösa tankar på
fästningen, svarade kapten von Sclioultz.
Och medan solen sjönk där ute i hafvet, gjorde de
två vännerna ännu en rond kring Vargös vallar, och
Fabian Vreit berättade några episoder från de två
ku-rirernas tragikomiska drama.
Kapten von Schoultz blickade icke längre
längtans-fullt ut mot hafvet. Han hoppades ingenting. Han
visste, att allt var slut. Cronstedt skulle nog hålla sitt
ord till de ljugande ryssarne. I morgon kväll var
Sveaborg icke längre svenskt. Det var troligtvis sista
aftonen, han gjorde en rond kring vallarne Men hvad
tjänade det att sörja öfver det, som var oåterkalleligen slut.
I stället sökte han intressera sig för hvad kamraten
berättade om kurirerna.
— Bång hette den ene, Lans den andre, två
sergeanter vid artilleriet, som kommendanten genast efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
