Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den icke blir min sista. Med skogens djur af alla slag har jag
nog kämpat; med vargar, björnar och pantrar, men det är
första gången jag varit i strid med ett rödskinn. Jag kunde
nu vara berättigad, att berömma mig däraf inför hela stammen,
men jag vet icke ens om jag vill omtala det för Chingachgook,
ty det strider emot en hvit mans natur att skryta och
högmodas öfver en bragd, den må sedan vara huru stor som
helst. Och hvarför skulle jag också själf berömma mig? Jag
har icke gjort annat än dödat en människa i öppen och ärlig
strid. Min mun skall vara tillsluten angående detta. — Men
ändå skulle jag gärna vilja låta Chingachgook veta, att den
uppfostran delawarerna gifvit mig icke är dem annat än till
heder.
Hjortdödarens monolog afbröts plötsligt när han hunnit
hit af att en indian visade sig på stranden några få hundra fot
ifrån honom. Denne man som otvifvelaktigt var en spion,
hade ditlockats af bösskotten. Med stor försiktighet trängde
han sig fram mellan buskarna. Hjortdödaren fick ögonen på
honom, innan indianen ännu varseblifvit honom. Detta inträffade
emellertid ögonblicket därefter, och vilden utstötte genast
ett högljudt rop, hvilket strax besvarades af ett halft tjog röster
från åtskilliga delar af skogen. Nu gick det icke an att dröja
längre. Hjortdödaren skyndade i båten och rodde med fasta,
långa årtag bort från kusten. Så snart han trodde sig vara på
tillräckligt långt afstånd för att känna sig trygg, upphörde han
med rodden och såg sig noga omkring. Han fann då att den
andra kanoten dref på sjön ett litet stycke ifrån honom samt
att den på nytt närmat sig stranden mera än som var önskligt,
då flera vildar funnos i närheten. Den döde indianen låg i
lugn och ro, där han lämnat honom. Den krigare som hade
visat sig i skogen var redan försvunnen, och allt tycktes så
fridfullt, tyst och stilla.
Denna djupa stillhet varade dock endast ett ögonblick.
Fiendens spioner rusade plötsligt fram ur småskogen och
skyndade ut på udden. Här funno de genast sin dödade kamrat
och de upphäfde då ett skallande rop af harm och förbittring,
men om några ögonblick efterträddes detta af höga glädjeskri,
då de märkte att segraren icke tillegnat sig den dödes skalp,
ty ingen vilde anser en seger vara fullständig utan att han
lyckats bemäktiga sig sin fiendes skalp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
