Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVII. När konungen stupat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 637 -
Rikskansleren uppfattade genast, att han måste låta saken
hafva sin gång, om icke allt skulle störta öfver ända.
Horn återvände till hären med löfte, att allt skulle ordnas
till det bästa.
Fältöfverstarne försäkrade honom om sin trohet och då
hertigen emellertid afrest till Frankfurt am Main för att där
sammanträffa med rikskansleren och genomdrifva sin och sina
officerares fordringar, öfvertog Horn befälet öfver hären.
Fordringarne lika mycket som hertig Bernhards hela upp-
trädande i denna sak väckte Oxenstjernas ovilja; men för att
icke en fullständig brytning möjligen skulle komma till stånd och
läggas honom till last, utfärdade han förläningsbrefvet åFranken.
Meningsutbytet mellan rikskansleren och hertigen synes
likväl vid detta tillfälle hafva varit skarpt och föga hedrande
för den senare.
Oxenstjerna förmenade nämligen, att det för evärldliga
tider borde upptecknas, det en tysk riksfurste begärt och erhållit
tyska länder i förläning af en svensk adelsman, hvarpå hertigen
genmälde, att en tysk riksfurste var mera värd än tio svenska
adelsmän, ett yttrande, som visserligen var ett svar, men som
i intet hänseende visar något till hertigens förmån.
Inom hären utdelade Oxenstjerna gods och landerier till
ett värde af 4,900,000 reichsthaler, en frikostighet, som föran-
ledde Wallenstein till det yttrandet, att kejsaren icke på tio år
gjort så stora donationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
