Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVII. När konungen stupat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 630 -
Och polackarne hade alltför ringa tankar om sin konungs
duglighet till statsmanna- och krigiska värf för att bevilja honom
medel till ett anfall på Sverige eller dess besittningar i Lifland
eller polska Preussen.
Om äfven därigenom mindre farlig var dock Uladislaus en
envis fiende.
Hans åberopande af sin rätt till svenska tronen och hans
vägran att erkänna Kristina såsom Sveriges drottning rönte
bifall och instämmande af de katolska makterna utom af Frank-
rike, hvilket land beredde förmyndareregeringen icke ringa
olägenheter vid underhandlingar med de förra.
Den af riksrådet sammankallade riksdagen handlade emellertid
med enighet och beslutsamhet.
Den erkände Kristinas arfsrätt till tronen för att betaga den
katolska linien af wasahuset allt vidare hopp, lämnade rikssty-
relsen åt rikets fem högsta ämbetsmän och uppdrog åt den aflidne
konungens förtrognaste vän och rådgifvare, den frejdade riks-
kansleren Axel Oxenstjerna, som fortfarande kvarstannat i Tysk-
land, främsta ledningen af de svenska ärendena därstädes med
så vidsträckt fullmakt, att han ägde att efter omständigheterna
ingå förbund, börja krig och sluta fred.
I värdigare och skickligare händer hade den icke kunnat
lämna denna ansvarsfulla befattning.
Vi hafva redan i det föregående skildrat Axel Oxenstjerna
som en man, begåfvad med ett skarpt förstånd, djupa insikter,
en orubblig vilja, en nästan allsidig och städse outtröttlig
verksamhetsförmåga och en själskraft, som förblef uthållig och
ståndaktig i alla politiska stormar.
Underrättelsen om konungens timade död träffade Axel
Oxenstjerna i Hanau, då han efter skilsmässan från Gustaf
Adolf i Arnstadt var på väg till Frankfurt am Main.
Det hade gjort på honom ett icke mindre djupt intryck
än på hvarje annan.
Men det var måhända likväl mindre öfverraskningen, som
grep honom, än vikten af det värf, som med ens föll på honom
och måste kännas större, ju mera ensam han kände sig att
bära bördan och ansvaret inför samtid och eftervärld.
Hans uppgift innefattade allt från början dubbla svårigheter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
