Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VIII. Scener ur klosterlifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock öfvergåfvo de själfva klostren, till dess förändrade
omständigheter tillfredsställde deras fordringar.
Kejsar Henrik II skänkte till ärkebiskopssätet i Mainz ett
vid Worms beläget benediktinerkloster, sedan han förut därifrån
fördrifvit dess förra innehafvare, och påfven Gregorius IX
stadfästade på ärkebiskopens därom gjorda anhållan denna skänk.
Denna present godtgjorde verkligen ärkebiskopens besvär, ty
värdet af klostret och dess egendomar uppgick till mer än
100,000 gyllen, som den tiden var en ofantlig summa.
Men påfven förordnade äfven, att detta kloster skulle
framdeles besättas med cisterciensermunkar. Detta skedde; men
innan man visste ordet af, kommo de förra innehafvarna en
natt tillbaka, öfverföllo cisterciensermunkarna, sårade några och
jagade de öfriga på flykten. Så snart ärkebiskopen fick veta detta,
skickade han genast en beväpnad hop till klostret, hvilken
förjagade inkräktarna och åter insatte cisterciensermunkarna. Men
benedictinermunkarna förhöllo sig ännu inte stilla. Oförmodadt
återkommo de ånyo en natt understödda af en mängd
medhjälpare, pryglade duktigt upp cisterciensermunkarna och körde
sedan bort dem med den hotelse, att, om någon af dem
någonsin understode sig att återkomma, han skulle blifva dödad.
Cisterciensermunkarna kommo väl icke mera tillbaka; men
benedictinerna vågade inte heller länge stanna kvar utan drogo
sig i all tysthet derifrån. Klostret förbi ef öde i tio år, till
dess omsider påfve Innocentius IV åter uttryckligen befallde
ärkebiskopen att förse det med munkar. För att nu icke stöta
någotdera partiet för hufvudet, lät denna besätta klostret med
praemonstratenser.
Den lärde italienske biskopen Campanus säger i sina bref:
»Den, som är munk, är tillika en djäfvul. Han försöker
allt, han mördar öfverallt och utlägger snaror öfverallt. Han
upphör att vara nedrig blott för att blifva den nedrigaste. Det
gifves ingenting osnyggare än en munk. I stället för kläder
skyler han sig med beck, ingen munkkåpa bär han. Så nersmetad
blandar han sig i allt, klibbar liksom fast, förföljer sitt
föremål och släpper det inte utan att förut hafva lämnat en
fläck efter sig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
