Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. II. Magdeburgs förstöring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 26 -
30,000 människor hafva tillsatt lifvet vid Magdeburgs fasans-
fulla förstöring.
Den 13 maj kom Tilly själf in i staden och då först
slutade plundringen, hvarjämte de in i kyrkorna flydda inne-
vånarne blefvo skonade till lifvet.
Dagen därpå sjöngs Te Deum i domkyrkan.
Tilly red genom de af ruiner uppfyllda gatorna ocb be-
skådade sitt verk.
Den omänsklige skref till Wien:
»Sedan förstöringen af Tröja och Jerusalem har ingen
dylik seger blifvit omtalad i världshistorien.»
Och då man öfverväger de mördades antal samt denna
rika och stora stads uppbrännande i sammanhang med de plund-
rande soldaternas raseri, så torde Tillys rysliga uppgift ej synas
vara osannolik.
Dagen efter Tillys intåg i den förstörda staden återgaf en
af okända orsaker uppkommen och sig hastigt spridande eld i
det kejserliga lägret vid Fermesleben friheten åt de talrika
fångar, hvilka blifvit släpade dit.
Endast fanatiska katoliker intogos af skadefröjd öfver Mag-
deburgs öde. Hos: alla andra kunde detsamma ej väcka annat
än smärta, förskräckelse, medlidande och beklagande.
Konung Gustaf Adolf kände den djupaste sorg och ovilja.
Han blef alldeles utom sig vid underrättelsen om denna fasans-
fulla händelse. Hans vrede mot Tilly uppnådde den högsta
grad och han försäkrade:
»Jag skall hämnas på den gamle korpralen för detta
omänskliga blodbad, om det äfven skall kosta mitt lif!»
Det allmänna tadlet föll emellertid på Gustaf Adolf, ty af
honom hade man med tillförsikt väntat undsättning för Magde-
burg; och hvar och en, som inte kände de omständigheter,
hvilka afhållit honom för att gifva denna undsättning, ankla-
gade honom med skenbar rättvisa för en oförsvarlig försum-
melse.
Konungen, som fick underrättelse om denna mening och
detta orättvisa omdöme och hvilkens redlighet därigenom på
det smärtsammaste kränktes, ansåg sig vara skyldig sin ära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
