Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blev upphetsningen ännu vildare: man trängdes fram mot
trappan. Mutter smet in och smällde porten i lås. Flera stenar
slungades mot fönstren. Ropen skallade: »Ut med ockraren!
Ut med mästerman! Ut med flicktjuven!»
Och Samuel Eneman steg ut på trappan. Så djärv och
oböjlig var hans hållning, så stark hans blick att tumultet något
dämpades. Men när han frågade, vad de ville honom, började
smädeorden hagla på nytt, knutna nävar sträcktes emot honom,
och de närmast stående knuffade honom ned för trappan.
Då steg Tora ut, ställde sig bredvid honom och tog hans
hand i sin. Så kunde de inte ropa flicktjuv längre.
De tystnade, drogo sig tillbaka, gåvo plats. Men
styrmannen på lyckoskeppet steg fram till Eneman och sade:
- Nu ser vi, hur Tora valt Och det kan också göra
detsamma, eftersom Knut inte längre vill veta av henne. Men
en fråga ska du svara på, mästerman, innan vi släpper dig -
Eneman böjde jakande på huvudet. Den andre fortsatte:
- Ljög du eller ljög du icke den där kvällen då du sa
till Knut, att Tora skickat dig för att återfordra pantsedeln?
Den frågan skulle mästerman aldrig besvara, behövde icke
heller. Tora släppte mästermans hand, tog ett steg mot
frågaren och såg honom in i ögonen. Det dröjde väl en stund,
innan hon riktigt förstod, vad som sagts om vad som skett.
Men när hon det gjort, vände hon sig åter mot mästerman,
lossade korallkedjan från sin hals och kastade den framför honom.
Därpå drog hon upp ur barmen medaljongen med Knuts
porträtt och utan att släppa Eneman med blicken, sade hon:
- Nu har det lyst mellan honom där och mig. Så jag får
väl stå mitt kast. Men hälsa Knut, att så länge jag lever ska
jag aldrig bära annat smycke än det han gav mig.
Under de ordens tunga mening krympte mästerman ihop.
Hans huvud sänktes, hans skuldror sköto upp - ja, han
kröp ihop som en katt och i nästa ögonblick hade han ryckt
åt sig medaljongen, kastat den i marken och krossat den
med sin häl. Så blev han stående orörlig. Och snart ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
