- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
199

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svens tur kom snart, och då Daru såg tårar i hans
ögon, nickade han uppmuntrande och hviskade, den i sin
bitterhet store Daru ända in i det sista.

— Er behöfver jag ej gifva några råd . . . jo ett. Lef
för konsten, unge vän, den har aldrig svikit någon, men
undvik kvinnorna, de äga intet högre nöje än att bedraga
så många män som möjligt.

Läkaren, som tagit plats vid hufvudgärden med klockan
i hand, nickade åt dem att skynda sig, och de lydde be-
dröfvade och nedslagna. I dörren mötte de en prest och
hans medhjälpare. Daru var för sjuk att protestera mot
hans inträde, för öfrigt var han sydländing och fruktade
skärselden, ehuru han betviflade, att den fans till.

I de yttre rummen sutto eller stodo hviskande grupper
af män, till hvilka äfven några kvinnor slutit sig, det kvin-
liga elementet fick naturligtvis ej fattas vid ett tillfälle
sådant som detta, var det icke Daru, som låg där tio steg
från dem?

Utanför smattrade ett snöblandadt regn mot fönsterru-
torna och dagern föll färglös på de närvarande och gjorde
dem ännu blekare. Plötsligt blef det dödstyst i rummen,
ett svagt men uthålligt stönande ljöd inifrån . . . och Daru
fans ej mer.

Efteråt fick Sven veta, att hans sista bön varit: morfin.
Och då påminde han sig äfven, att mästarens armar, som
legat blottade ofvanpå täcket, varit fulla af små, blåsvarta
prickar, det var tydligt nog alltsamman.

Sven blef bitter och sluten en lång tid bortåt, Darus
varning eller råd susade för hans öron och vägde tungt,
en döende ser ju alltid klarare än andra. Det var hemskt
att tänka sig Daru, den store Daru, som ett lik. Han,
som låtit sina rikedomar rinna mellan fingrarne utan en
tanke på att behålla någonting af dem, Daru med sina två
passioner: konsten och kvinnorna. För den ena lefde han,
till gengäld dödade den andra honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free