Så, är han död. Ja, herre Gud, vi måste ju alla den vägen gå.
Han var en stilla och fredlig man. Han skötte sitt och lämnade andra i fred och lånade aldrig pengar; det behövde han icke heller, ty han hade räntor.
Men han hade en liten skruv lös.
Jag minns honom så väl från familjebjudningarna i mina uppväxtår. Han var registrator i ett ämbetsverk. Han var väl då närmare femtio år, en liten fin och allvarlig man; man kunde icke se någon allvarligare. Han brukade trippa av och an i herrarnas rum med ena handen innanför rockslaget och den andra på ryggen och med en inåtvänd min av sjuklig humorist; i själva verket var han också en obotlig hypokonder. Då och då kastade han in ett ord i samtalet vare sig det rörde politik, befordringar eller oanständiga historier. Han var alltid på höjd med vad som sades, oaktat han tycktes gå för sig själv i sina egna tankar; men han drack nästan ingenting, icke heller rökte han.
Men det kunde också hända någon enstaka gång, att han var vid ett annat slags lynne.
Han var då rolighetsminister.
Vi barn hade en gång på en julbjudning roat oss tappert i vårt särskilda rum, där vi fingo leka lekar och föra väsen så mycket vi ville. Registratorn, som den kvällen mer än vanligt beklagade sig över sin envisa huvudvärk, hade tagit sin tillflykt från herrarnas rum in till oss, där satt han tyst och stilla i en vrå med huvudet i handen och betraktade oss och våra lekar. Han liknade då en sjuklig och gammalklok liten gosse med gråsprängt hår och skägg - han bar skägg ā la Napoleon III - som icke fann sig riktigt hemmastadd varken bland barnen eller bland de vuxna. Då vi slutligen blevo utkallade till supén, fingo vi det infallet att tåga ut i gåsmarsch. I en lång rad kommo vi alltså utmarscherande i matsalen, röda och varma; jag gick i täten, emedan jag var längst. Då vi kommo ut, möttes vi av en ohejdad munterhet. Jag vände mig om, emedan jag misstänkte att vår gåsmarsch icke gärna i och för sig kunde göra en så stormande lycka. Jag glömmer aldrig vad jag då såg. Efter oss kom som avslutning på gåsmarschen den lille registratorn hoppande kråka. Ja, han hoppade verkligen kråka mycket bra; glasögonen guppade upp och ned på hans stora böjda näsa, som var alldeles för stor för en så liten man. Vid första anblicken ryste jag till; jag förstod icke hur någon kunde skratta, och det oaktat skrattade jag själv med. Då registratorn såg, vilken lycka hans infall gjorde - han hustru särskilt skrattade så att magen hoppade - fortsatte han ännu en stund att hoppa kråka; han hoppade kråka två varv kring salsbordet alldeles ensam.
Mina ögon sökte ofrivilligt hans son, en halvvuxen femton års gosse liksom jag. Han hade gått och ställt sig i ett hörn längst inne i skuggan.
Då registratorn slutat hoppa kråka, började han ett samtal med min far
om sin morbror justitierådet, om vilken tidningarna hade meddelat ett
rykte att han skulle komma att inkallas i konseljen.
