Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
rik Classon Horn, Clas Åkesson Tott, Erik Abrahamsson Lejonhufvud, Clas Bielke, Axel
Bielke, Carl Henriksson Horn, Ulf Henriksson Snakenborg, Bengt Ribbing, Gustaf Gabriels-
son Oxenstjerna, Göran Knutsson Posse och Gustaf Björnsson Bååt.
På detta sammanträde framförde Brahe konungens helsning till rådet, samt anhöll
på konungens vägnar, att hertig Carl af Södermanland måtte åtaga sig riksstyrelsen tills
vidare.IDetta uppdrag antog hertigen med glädje oeh skyndade att sända ut bref derom
till alla landsändar. Dessutom afsände hertigen ett utomordentligt sändebud till konung
Sigismund med samma underrättelse, samt med varning, att ej brådska ur Polen, hvari-
genom möjligen det kunde inträffa, att en ovän till Sverige trängde sig till konungadömet
Polen. Här hemma skulle konungen finna sig väl emottagen, när helst han ville komma;
man begärde blott af honom samma försäkringar som hans far och farfader gifvit.”
Så var då hertig Carl nu styrande i Sverige.
Men det var ieke alla rådsherrar, som gillade detta.
mn af de missnöjde, hvilken sedan ända till sin död blef hertigens bittraste fiende,
var ståthållaren i Finland Clas Flemming, Han varnade uppenbart för hertigen och
förklarade att han ej ämnade lyda några andra befallningar än sådana, hvilka kommo di-
rekt från konung Sigismund.
Vid samma tid gjorde en annan riddersman, hvilken icke hörde till rådet, näm-
ligen Axel Lejonhufvud å Gräfsnäs, uppror emot hertigen. Detta uppror qväfdes dock snart
och Lejonhufvud flydde ur landet.
De anklagade herrarne hade på konung Johans dödssäng fått nåd; men hertigen
hade ej tillskrifvit dem vänskap. Derfor, när hertigen nu kom till riksstyrelsen, mörknade
deras himmel åter.
Tre af dessa herrar: Erik Sparre, Gustaf och Sten Banér vistades vid denna tid
på Djursholm och Rydboholm, tvänne egendomar, belägna vid stora Vårtan ett stycke från
Stockholm. I dessa befästade slott ämnade de försvara sig, i händelse hertigen med våld
skulle angripa dem.
Emellertid var nu hertigen böjd för vänskap oeh den 1 December på eftermiddagen,
då de tre herrarne voro församlade på Djursholm, tillkännagaf väktaren, att flera bloss
syntes närma sig slottet från vester.
”Det är väl några fiskare!” sade herr Erik Sparre.
”Nej, ers nåde, det är inga fiskarbloss!” försäkrade väktaren.
De tre herrarne skyndade då till en glugg, som vette rakt utåt sjön och spe-
jade utåt.
Snart funno de, att det var en större skara, som nalkades, blossens säkra håll-
ning och det afmätta afståndet dem emellan gåfvo dem klarhet i, att det var riddersmän
och deras tjenare, eller ock en mindre truppstyrka, som nalkades slottet.
Efter denna upptäckt gafs genast befallning om, att slottsvallarne skulle beväras
af gårdsfolket oeh slottet väl slutas.
Allt var klart inom några ögonblick, ty man var förut beredd på försvar oeh när
slutligen den från sjön ankommande skaran var under slottets vallar tillropades den af
slottsfolket och stannade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
