Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
Derför, så snart konungen hvilat något och intagit en lätt måltid, begaf han sig,
stödd på sin drottnings arm och åtföljd af hela hofvet, bland hvilket äfven stallmästare
Liljesparre och grefve Horn nu äfven voro, ut i parken för att se på hjortarne.
Konungen orkade emellertid icke gå ända fram till djurgården med en gång, utan
måste sätta sig att hvila en stund på vägen dit.
Han frågade då drottningen, om hon befalt sin sångerska att följa med.
”Ja, ers majestät,” svarade drottning Gunilla.
”Jag tycker om den der flickan. Jag skulle få höra hennes underbara lefnads-
öden en gång,” sade konungen.
”Ja, ers majestät, hon,” började drottningen, ”har sjelf berättat, att–––-— ”
”Låt det vara så länge, min Gunilla,” sade konungen atbrytande henne. ”Jag
kan få höra detta, när vi komma till Upsala, jag vill nu hellre höra henne sjunga någon
af sina enkla visor. Jag tycker om den flickans röst. Hon har en ovanlig klangfärg i
stämman och jag tackar dig, min Gunilla, att du skänkt mig denna lilla sångerska att
törljufva mitt lif med. Hennes toner har jagat bort många skuggor från min panna.
”Gud vare pris,” svarade drottningen, ”att jag kunnat förskaffa min höge gemål
denna njutning. — Befaller ers majestät, att Cordula sjunger nu genast?”
”Ja!”
Cordula, som med sin luta på axeln stod långt bakom de förnäme herrarne och
damerna, hvilka omgåfvo konungaparet, kallades fram och befaldes sjunga.
Med högburet hufvud trädde hon fram för konungen och drottningen.
Hon var nu iklädd en lysande drägt och hon var så skön, att hon väckte äfund
hos de flesta af hofdamerna; ty alla måste medgifva, att det var blott en i hofkretsen
som var skönare än hon och denna var stallmästare Per Liljesparres trolofvade, jungfru
Anna Posse, hvilken för sin ovanliga fägrings skull blifvit kallad för ”blomman på Kinne-
kulle”, hvarest hennes hembygd var belägen.
Sedan Cordula knäppt några slag på lutan, sjöng hon:
Ser du insjöns klara bölja,
Hör du vågen stranden skölja,
Hör du vinden sakta susa,
Foglars sånger ömt berusa?
Ser du denna skog så mörk,
Denna leende dal,
En skönhetens sal,
Med en och björk.
Ser du denna täcka hydda,
Träden synas henne skydda,
Lugn och frid och glädje, lycka,
Trefnad, allt syns henne smycka,
Lyckan strålar glad och ljus,
Trefnaden der är gäst,
Glädjen trifves bäst,
I litet hus.
Täckt det är och skönt det blifver
Trefnad allting fägring gifver,
Lyckans sol så klar här lyser,
Fröjd på allas läppar myser,
Här är hvar men’ska säll,
Lycka, glädje och ro,
Allra oftast bo
I ensligt tjäll,
”Hvar fick du denna underliga visa från, mitt barn? frågade konungen.
”Jag hade ögonen fästade på den der lilla hyddan, ers majestät,” svarade flickan
och pekade med lutan på en af djurgårdsvaktarnes stugor, som skymtade fram mellan träden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
