Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
”Bäste frände!” svarade drottningen. ”Det var jag sjelf som bad, att detta säll-
skap skulle släppas in; och jag ångrar mig inte; ty jag biet i tillfälle att rädda en lands-
maninna ur sin plågoandes händer.”
Herr Gustaf bugade sig.
”Och nu,” sade drottningen till Cordula, ”nu är den fruktade borta. Sjung
nu din visa.”
Cordula efterkom genast drottningens befallning och sjöng:
Om qvällen i hemmet vid brasans sken
Familjen sig sluter tillsamman,
Man arbetet slutat för dagen re’n
Lät qvällen förflyta i£gamman.
Derute det regnar, som aldrig förr
Och stormen vred hviner om knuten,
Så ängsligt det knackar på stugans dörr,
För natten och oväder sluten.
Det började mulna och stormen röt
Och skurarne föllo så täta,
I hast inbröt natten och vargen tjöt,
Jag kunde ej hemvägen leta.
Annu en stjerna dock blickade ned
Och log emot skyhöga fjellet,
Men hastigt hon föll! — På slingrande led
Blef än mera mörker i stället.
Men innan man öppnar, man fråga bör:
”Hvem är det, som knackar den tiden?”
Och utanför dörren man svara hör:
”Ett barn, som gått vilse på liden.”
”Kom in, du min lilla, så våt du är;
Hvart ämnar du hän uti natten?
Du darrar af köld och drägten du bär,
Är yåt utaf höstregnets vatten.
Kom fram här till brasans flammande sken,
Du tätt dig vid spiseln skall sätta,
Dig värma och torka och för oss se’n
Ditt mål för din vandring berätta.” —
”Jag gick ifrån hemmet, från sjuka mor
I morgse om hjelp för att bedja
— Hon högt uppå berget så ensam bor —
Och att till barmhertighet vädja.
Då bäfvade hjertat; men hur jag gick,
Ert ljus fick jag se uti fjerran,
Jag följde det skenet med tacksam blick,
Gick hit i förtröstan på Herran.” —
I bolstrar hon ligger den unga mö,
Som tätt intill lemmarne falla;
Men utanför störta båd’ regn och snö
Och vredgade vindarne skalla.
I mörker är nejden och stormarne gny
Och skurarne falla så täta,
Som bladen för vinden så molnen fly
Och vargarne slätterna mäta.
Men stilla hon hvilar i sömnens ro
Den lilla från vandringen långa,
Tills morgon, då vägen till moders bo
Hen finner och tacksamt skall gånga. —
Och dagen förflöt, hvad den syntes kort,
Jag vände, då afton var inne,
Mot hemmet, men tappade vägen bort,
Blef dyster och hemsk i mitt sinne.
Och underligt är det i nattens frid
I hyddan, der ro flickan njuter:
En ängel der sväfvar så öm och blid
Och himmelens goda dit gjuter.
När Cordula slutat sin sång, sade drottningen:
”Du skall blifva hjelpt, mitt barn.”
Till herr Gustaf Bielke sade hennes majestät:
”Frände! Gör mig den tjensten och skaffa en tillfällig bostad åt denna flicka.
Jag vill taga hand om henne och jag gläder mig åt den glädje, som min gemål skall
erfara af att höra detta naturbarn sjunga sina vackra sånger.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
