Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
”Hvem var det, som åkte med öfverstelöjtnanten?” hågade ban en af sina kam-
rater, som han mötte,
”Det var en kärlekens prestinna, en liten leksak, som öfverstelöjtnanten är mycket
rädd om,” svarade den tillfrågade.
”Det är omöjligt!” utropade Ivan.
Kamraten ryckte på axlarne och fortsatte sin väg.
Den stora likheten mellan Feodora och det fruntimmer, som han sett åka, samt
hans kamrats ord plågade honom till den grad, att han vid återkomsten till staden beslöt
att på något sätt söka träffa henne för att komma till fullkomlig visshet i saken. Till
den ändan tog han reda på öfverstelöjtnantens hus och beredde sig inträde dit. — Tje-
naren, som öppnade, trodde att soldaten hade något ärende till öfverstelöjtnanten och
gjorde derför inga svårigheter, utan släppte in honom.
Den första person, han fick se, då han kom in, var Feodora. Stum betraktade
han henne några ögonblick; men sedan allt tvifvelsmål var undanröjdt, sade han suckande:
”Feodora! Feodora! Är detta belöningen för alla mina qval, att finna dig i
denna ställning! Är detta det kloster, der du önskade begrafva felet af en oskyldig
kärlek. Har du öfvergifvit den ömme, den dygdige Ivan Walmore för att kasta dig i
lastens och förförarens stinkande sköte?”
Utom en beständig tryckande fattigdom och ett hårdt lefnadssätt, var Ivan genom
flera års sorg och bekymmer till sitt utseende till den grad förändrad, att Feodora i början
icke kände igen honom; men så snart hon hörde hans röst stod hon upp och sprang emot
honom utropande glad:
, ”0, himmel! Det är — det är min Ivan!”
Men straxt derefter drog hon sig tillbaka, kastade sig i en soffa, vände bort
ansigtet och brast ut i en häftig gråt.
”Gtrymma Feodora!” sade då Ivan, ”kan du ännu neka mig den enda trösten att
att skåda ditt ansigte?”
”Ack!” utropade hon. ”Jag förtjenar inte en blick af dina ögon. Jag är inte
mera värd din kärlek, ty jag har öfvergifvit dygden och upphört att vara dig trogen.
Då jag flydde undan för din upprigtiga kärlek, hade jag ingen annan föresats, än att
genom en oupphörlig ånger försona min synd emot mina, som jag hört, nu aflidna föräldrar,
hvilken då var mitt enda brott. Men jag har sedan fallit i förförelsens falska snaror.
Jag är ledsen vid mig sjelf, vid mitt eget lif och förtjenar af dig intet annat än ett
djupt förakt.”
”Feodora!” sade Ivan förebrående.
”Jag vandrade,” fortfor hon, ”omkring till flera kloster och anmälde mig under
tårar; men utan att blifva bönhörd. Min yppiga drägt, min ungdom, ja äfven min fägring
hindrade mig att blifva antagen som pensionär. Jag kunde icke gifva klostren någon
säkerhet i anseende till betalningen för min pension och detta var en omständighet af
stor betydelse. Man ansåg mig förmodligen för en förförd och öfvergifven flicka, hvilken
man icke kunde taga emot utan att ådraga sig omilda omdömen af klostrens öfverstyrelse.
I förtviflan öfver alla dessa fåfänga försök som kostade mig så oräkneliga fjät och bittra
tårar, vände jag om tillbaka till samma värdshus, der jag lemnat dig — till min ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
