Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Konungen låtsade icke höra det förebrående i denna ton, hyarmed Karin sade sin
älskares namn, utan han fortsatte:
”Icke långt derifrån låg en arflös och förskjuten dotter, som slog sig för sitt
bröst och upplöste sina lockar öfver ett nyfödt, vackert barn, hvilket med sin gråt sökte
uppväcka den moderliga ömheten. Midt emot låg den öfvergifna menniskovännen. Han
älskade hela sitt slägte, men han hade sjelf icke egt mer än en enda vän, som dött, då han
var i begrepp att uppbjelpa hans sårade heder. På hans högra sida låg en poet utsträckt
och vältrade sig i harm öfver medtäflares afund, tadlares våld, partiers fördom, verldens
förakt för den verkliga förtjensten, näsvishetens framgång, verldens okunnighet, samt
illfundighetens ränkor och krångel. Här såg man soldaten med sina lagrar vissnande af
otacksamhet och afund; den vanmägtige dömd till beständig träldom, den rike arfvingen
genom processer beröfvad sin egendom, den trogne tjenaren öfvergifven af sin husbonde
och dömd till fattigdom och elände, samt den bedagade hofmannen förstörd af missräk-
ningar sedan han länge magrat under frikostiga löften. Sedan jag som hastigast betraktat
alla dessa olyckans barn, såg jag dig, min ledsagerska, vifta med din staf. Huru stor blef
inte min glädje och förundran öfver verkningarna derail Sorgen skingrades i alla dessa
uslingars ansigten och glädjens klara ljus uppsteg i dess ställe. Under det, att du viftade
med din staf, tilltalade du dem med dessa ord:
’Jag är det ifrån en grym och hård landsflykt återkomna förnuftet. Genom min
frånvaro har förtviflan fått magt och tillfälle att kasta eder i denna eländiga afgrund.
Varen nu vid godt mod; — men kommen ihåg och läggen på bjertat, att ingenting i verl-
den bör kunna förleda er, att drifva mig bort ur er åsyn; nej inte ens den allra gruf-
ligaste motgång.’
Alla bugade sig och öfvergåfvo denna håla. Du förde dem ett litet stycke der-
ifrån till hoppets tempel, som försynen låtit uppbygga till en fristad och tillflykt för den
bedröfvade menskligheten. Vi följde dig öfver en stor slätt, der naturen, sittande på en
tron af blomstrande ljung, utsådde kring sig ormbunkar, törnen, hagtorn och tistel.
Synen af så mycket ödsligt och vildt hade säkert förstört min sömn och förvandlat
min behagliga dvala på sömnens vallmobädd i sorg och vaka, om jag icke i detsamma
blifvit tjusad och betagen af den syn, som utbredde sig för mina ögon och derigenom att
ett prägtigt tempel i hast reste sig ur jorden. Stora hopar af folk nalkades detsamma,
eländet stod måladt på deras kinder; men jag såg med förnöjelse en glad väntan lysa i deras
ögon. Rundt omkring templet visade sig de skönaste blomsterparker, som smyckades af
tusentals välluktande växter. Emellan blomsterbuskarna och murgrönan sprungo lekande
barn, hvilkas glada röster voro lika tjusande som näktergalens aftonsång och lärkans
morgonqväden. Deras ansigten voro glada och sköna såsom Floras, då hon rodnar vid
vårens upplifvande kyssar. Ledd af din hand, min älskling, gick jag fram emot templet
och då jag frågade, hvilkas afföda de små vackra barnen voro, svarade du med det
milda leende, som är dig så eget:
’De äro barn till vetenskaperna, konsten, friden, ymnigheten och nöjet.’
Bäckar porlade fram och källor kastade sina flytande kristaller emellan de evigt
lefvande blomsterhäckarna, under det att zefyrer med sina æolslika harpor satte löfven i
dans genom gudasköna harmonier.”
”En sådan vacker syn, min Erik!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
