Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ytterst vidsträckta privilegier på Sverige, hvilka under de oroliga tiderna voro
dem till ringa nytta, men hansan var vid denna tid for svag att med
vapenmakt göra sina anspråk gällande.
Äfven med andra makter kom konung Kristiem i strid. År 1456
af-slöt han med konung Charles YII i Frankrike ett förbund mot England, och
ur stridigheter med Skotland skildes han med förlusten af Hebriderna,
Orkn-och Shetlandsöarna, hvilka afträddes, då hans dotter Margareta år 1468
förmäldes med den skotske konungen James III. Om den fiende deremot, som
genom sitt granskap var farlig och som allt emellanåt oroade så väl Norge som i
synnerhet Finland, nämligen fristaten Stora Novgorod, bekymrade sig konung
Kristiem föga.. Novgoroderne blefvo visserligen till sist benägna för fred
och förbundo sig till och med att utgifva någon skadeersättning, men detta
berodde alls icke på någon konungens förtjenst, utan allenast derpå, att de
fingo så mycket annat att tänka på, när den i Moskva residerande storfursten
Ivan Vasiljevitsj’s makt oupphörligt växte på bekostnad af det mongoliska
herraväldet i Ryssland och han uppenbarligen icke nöjde sig dermed, utan äfven
ville underlägga sig handelsstaden vid Ilmen, hvilken under så långa tider
hade varit den vesterländska bildningens yttersta utpost mot öster. Emellertid
gåfvo ryssarnes fiendtligheter konungen anledning att gång efter annan
pålägga skatter.
Det är ännu åt ett annat konung Kristierns förhållande till utlandet,
som vi måste egna någon uppmärksamhet, så vida det vigtigaste af alla, som
det beredde honom oändliga svårigheter och till sist beröfvade honom den
svenska kronan.
Vi hafva sett (s. 178) huru grefve Adolf af Holstein hade omsider fått,
hvad hans förfäder så ifrigt eftersträfvat, Slesvig som ett ärftligt län; när
danskame ville bryta med konung Erik af Pommern, måste de skaffa sig en
bundsförvandt, och de kastade sig då i armarna på den holsteinske grefven,
hvilken naturligtvis sjelf föreskref vilkoren. Derefter gick hans sträfvan
ut på att förena hertigdömet Slesvig och grefskapet Holstein till ett
oskiljaktigt helt. Men vinsten af alla hans och hans föregångares sträfvanden
syntes temligen tvifvelaktig, alldenstund hertig Adolf, ehuru tvenne gånger
gift, icke hade några barn. Han afled i december 1459 och med honom
utgick den holstein-schaumburgska linien. Frågan om arfvet efter honom hade
allt utseende att blifva brännande. En utväg hade varit att draga Slesvig
åter till Danmark såsom ett ledigt vordet län och öfverlåta Holstein åt dess
öde, men ridderskapet i de två områdena höll på deras enhet, och Danmark
godkände den förening som hade blifvit sluten mellan det danska och det
tyska landet. Emellertid hade slesvigarne och holsteinarae olika mening
angående valet af hertig Adolfs efterträdare. De förre önskade till herre konung
Kristiem, emedan de i annat fall befarade krig med Danmark, och hade
hertig Adolf åtminstone tidigare bestämt honom till sin arfvinge; de senare
åter ville, likaledes af benägenhet att undvika ofred, till herre hafva någon
medlem af en schaumburgsk sidolinie, hvars område gränsade intill Holstein och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
