Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skildt palliet antyder, kan erkebiskopen lyfta sin högra hand välsignande
öfver det folk, hvars herde han var.
Herr Hemming var tydligen en ganska framstående man. Vi träffa
honom forst som kanik i Vesterås; hans härkomst är icke känd, men han
synes varit bördig från Vestmanland, inom hvilket landskap han egde jord
som synes varit ärfd, liksom han egde ett par bodar på torget i Vesterås. För
första gången namnes han i en till vår tid bevarad handling från 1320. Tre
år derefter begifver han sig till Paris, antagligen för att fortsätta sina
studier, men han hade under utresan ett betydligt obehag. Koggen, i
hvilken han inskeppat sig, hade icke hunnit längre än till Marstrands hamn,
när han blef cfverfallen, tagen och plundrad af herr Knut Porse och dennes
tjenare; skeppet blef, såsom herr Knut sjelf skrifver, »af honom och hans
tjenare, ty värr, uppehållet». Herr Hemming torde hafva stannat temligen
länge i utlandet, ty vi återfinna honom icke i svenska handlingar förr än år
1334, då han är domprost i Vesterås. När erkebiskopsstoleu år 1341 blef
ledig i Upsala, kallades herr Hemming genom alla afgifna röster till den
högsta värdigheten i den svenska kyrkan, såsom »en genom lärdom och goda
seder utmärkt man, hvilken så väl i det andliga som verldsliga hade mycken
erfarenhet». När upsalakapitlets ombud infunno sig i Vesterås, ville väl
herr Hemming, drifven af blygsamhet, undandraga sig det maktpåliggande
embetet, men lät sig dock öfyertalas. Det dröjde något med stadfasteisen af
valet. Påfve Benedictus XII hade, så fort han fått underrättelse om
erke-biskopsstolens ledighet, beslutit att sjelf bortgifva honom, men när det
oak-tadt valet skett och herr Hemming rest ut till Avignon, ansåg Clemens VI,
som under tiden blifvit påfve, sig ej vara bunden af företrädarens afsigt,
utan stadfäste valet den 15 november 1342.
Allt antyder, att herr Hemming väl fylde sin plats, att hau nitälskade
för kyrkans utveckling, för missionsverkets utförande i Norden och för
kyrko-bygnademas uppförande, att han sökte upprätthålla den makt och det
anse-’ ende som tillkommo erkebiskopen, och att han gjorde detta med så mycken
klokhet och hofsamhet, att han vann sina underlydandes tillgifvenhet och
de stores aktning. När han finner sin rätt kränkas af konungens fogdar
och länsmän, klagar han och konungen gör hans sak till sin. När
erkebiskopen i Nidaros besvärade sig öfver att svenska prester hindrade dem som
ville att erlägga den urgamla olafsskatten till kyrkan i Nidaros (Trondhjem), der
den helige konung Olafs kropp hvilade, och i stället nödgade dem att sända sina
gafvor till Upsala kyrka, gaf herr Hemming ett utredande och på samma gång
tillrättavisande svar. I Sverige, heter det deri, finnes ingen hvarken prest
eller lekman som hindrar någon att med sin offergåfva vända sig hvart han
vill, men ingalunda är man skyldig att hembära sin gåfva just dit, der det
helgon man vill hedra har sin hvilostad. Eller skulle den, som ville skänka
en penning till den helige Jakobs heder, nödvändigt begifva sig dermed till
hans graf i Compostella? Nej, den hulda modern kyrkan upphöjer på hvarje
rum alla de helgon som vistas i himlarnas riken med ljudande lof och en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
