Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan borgen än blott och bart den saxiske generalens egna ord,
som med större sannolikhet kunna förklaras af hans ifver att
uppmuntra dansken till ytterligare ansträngningar för det gemensamma
syftet: den ryska krigsmaktens användning i det vesteuropeiska
intrigspelet. Peter själf visade åtminstone ännu ej på länge någon
verklig benägenhet att släppa sina turkiska planer, och han hade fått
så mycket mera skäl att vidhålla dem, sedan han blifvit underrättad
om fredsvillkoren i Karlowitz. För Ryssland betingades där
ingenting mera än Azovs besittning och befrielse från skyldigheten att
betala tribut till tatarkanen. Sultanen hade motvilligt medgifvit, att
tsaren under ett tvåårigt stillestånd skulle få betänka sig, huruvida
han ville hålla till godo med dessa villkor eller återupptaga striden.
För Peter gällde det därför att under tiden ådagalägga en sådan
kraftutveckling, att han kunde förmå Porten till ytterligare
eftergifter. All förhoppning därom måste vara utesluten, om han splittrade
sin krigsmakt på något annat företag.
Han skickade alltså icke konung August någon hjälpstyrka, och
han gaf undvikande, ehuru välvilliga svar till den danske diplomaten,
då denne under de första månaderna af år 1699 enligt sina nyligen
erhållna instruktioner formligen erbjöd honom en allians, riktad emot
Sverige, som dock äfven nu icke uttryckligen nämndes i
traktatförslaget. Så litet bevandrad tsaren än var i den europeiska
diplomatiens former, kunde han dock knappast undgå att känna sina
betänkligheter förstärkta, då det i förslaget hette, att Ryssland skulle med
vapenmakt bistå Danmark, så snart en »tredje makt» (hvarmed
menades Sverige) inblandade sig i den danske konungens försök att
häfda sina rättigheter emot någon annan makt (t. ex. hertigen af
Holstein). Därigenom skulle det ju stå Danmark fritt att när som
helst indraga Ryssland i förvecklingar, som kunde uppstå i följd af
ett angrepp emot Holstein. Från dansk synpunkt innebar denna
bestämmelse ett slugt förbehåll att efter egen ompröfning välja den
lämpligaste tidpunkten för en brytning med Sverige. Men för tsaren
fanns det ingen anledning att utsätta sig för äfventyret att efter
Danmarks behag nödgas afbryta sina tilltänkta förhandlingar med
Turkiet och kasta sig in i ett plötsligt krig med Sverige.
Det var därför ej underligt, att de danska lockelserna icke på
länge utöfvade någon synnerligen stark dragningskraft. De fingo
större betydelse, först när de verkligen sammanföllo med de saxiska
förslagen, som, åtminstone från konung Augusts sida, hittills varit
inskränkta till den littauiska frågan. Men just vid denna tid kom han
under nya inflytelser, som afgjordt riktade hans håg emot Sverige.
Han gjorde personlig bekantskap, midt under sin förlägenhet i
anledning af de skiftande partistriderna i Littauen, med den man, som
kanske mer än någon annan förtjänar namn af det stora nordiska
krigets anstiftare, — den landsflyktige lifländaren Patkul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
