Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [Gunnar Hazelius. Av Verner Söderberg.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han fattat i sikte. Men sin djupaste rot hade nog också detta i
viljans klara samling kring pliktens hud.
Tidigt, långt tidigare än hos oss är vanligt, fördes han som sin
faders arftagare in i stora och ansvarsfulla offentliga värf. Dock hade
redan dessförinnan hans kraft pröfvats på arbeten och uppgifter af
skiftande slag, och ledarens plats hade han intagit oftare än de flesta
anade. De som här följt honom visste, att energien hos honom var,
om än annorlunda färgad, dock knappast ringare än hos fadern, och
de menade ej, att en för stor uppgift blifvit honom anförtrodd. Men
med arbetet blef det väl dock så, att det blef alltför tungt. Det var ej
blott de hopade göromålen, de oaflåtliga omsorgerna som tyngde —
han kände också bördan af en stor tradition. Och det ena förenade
sig med det andra och bådadera med hela hans läggning att mer än
rätt hälsosamt var få det myckna yttre arbetet att äfven här gå öfver
i ett inre, och det innersta att tyngas ned under den yttre
mångfaldens tryck. Kort blef här hans arbete, att det var litet, skall ingen
säga. Enhvar som följt det märkte också här den uthålliga energien
och där bakom den stränga plikttroheten och vet, hvilka offer han intill
slutet bragte den fosterländska saken. Men de som på något sätt voro
beroende af hans omtanke, de märkte, att hans uthållighet aldrig var
så seg, hans arbetstrohet aldrig så stor, som när det gällde omsorgen
om andra människor. Och de säga ej, att det arbete han utfört var
litet.
Men kort blef hans arbetsdag, så beklämmande kort, när hans
vänner tänka på, hvad de väntat af dess fortsättning. Det fanns, tror
jag, hos mer än en af dem en egendomlig dunkel känsla af, att om det
en gång riktigt gällde, skulle han, hur gärna han än höll sig i
bakgrunden, nog på ett eller annat sätt tvingas fram i ett af de främsta
leden. Det fanns knappast någon, om hvilken vi med sådan trygghet
vågade säga: han skall ej vackla.
Förunderlig i sanning var den dragningskraft han på kamrater
utöfvade och den makt han hade öfver sina vänners sinnen. Fåordig
och sluten, otillgänglig på sätt och vis — sådan var han — intet
glänsande, intet omedelbart vinnande öfver hans väsen. Och dock vann
han, dock drogs den ene efter den andre från skilda håll liksom
oemotståndligt till honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
