Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Åli säg inte det, I mor, jag hade nog freda
mej!
— Jo jag tycker jag ser’et! Många har varit
lika’ stora på sig som du, barn, och då har det ändå
gått på tok te’ sistens.
Och på detta sätt fortsattes merändels ordskiftet
till dess Holmen borta från fållbänken i vrån lade sig
i saken med sitt vanliga domslut:
— Kan du då inte låta bli och tjagga med jänta’,
Greta, du vet fäll det att när ett qvinfolk har fått nått
i skall n på sig, så sitter det der också. Och en sak
ä’ det då för rexten bra med, att kommer han hit så
lär min själ ingen ann’ tolas titta i land här, för di
ä’ rädda för n som för alla di! Och I kan behöfva
någon som tar er i försvar när jag ä’ borta, för nu
känner jag att det går opp åt bröstet på mig, och då
lär det fäll alt vara på slutningen, kan jag tro.
Och på slutet var det också. När det led mot de
sista dagarne af April, blef gamla Holmen alt klenare
och klenare; de sista dagarne han lefde låg han som
i en dvala, och när han någon gång yttrade några ord,
så var han förflyttad till långt försvunna tider och yrade
0111 sin skuta. Den stormiga höstqvällen borta i
Lin-dalssundet kom för honom, och bland det sista han sade,
så var det: Sätt ut årorna Klys, — ta’ i! ta’ i! Nu
kommer han — nu kommer han — ångbåten — nu sjun
ker hon — nu —!
Sen låg han aldeles stilla, och när solen sjönk ner
bakom trädtopparne på andra sidan om hans gamla
stuga, och taltrasten slog de första qvällsslagen uppe i
grantoppen strax vid bergväggen, så somnade han af
aldeles som dagen gjorde det och mor Greta satt
bredvid bädden och läste i psalmboken, som hon sedan lade
under den dödes haka, hvarefter hon med knäppta
händer bad sitt »fader vår» öfver den döde.
Johanna sörjde inte mycket öfver fosterfaderns död,
hon hade annat att tänka på. Det var nu bara tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
