- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
121

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blickarne och minen; — hur ä’ det med hufvet på
dig?

— Jo, jag tycker just som jag skulle känna mig
litet bättre, — svarade Lotta, som hört faderns ord,

— så jag kan nog gå med och vålma sen!

— Nej, det ska’ du låta bli, flicka. Det är bättre
att du är inne och styr med maten! Det ska’ någon
göra det med! Hvar ä’ Fia och Maja nånstans, — di
ligger fäll inte och drar sig ännu?

— Nej, de har redan gått ner på ängen, mor.

— Ja, då ger jag mig åf jag med! Se väl efter
barnungen nu, och laga att karlarne får kaffe ner te’
sig när hon blir framåt åtta! Kan du tänka att Johan,
det lata kräket, ligger och sofver än, fast klockan går
på sju!

— Jaja, men han arbeta’ länge i går qväll också,
och så gick han hem te’ sitt och hit igen, och slog
hemma också, . sen han slagit här hela dan, så inte ä’
fäll det så underligt!

— Hvem ba’n gå hem? Kunde inte gubben slå
sjelf, han, den der ängsbiten? Men det är inte för
det, utan det ä’ för att han var inte ensam der nere i
natt, det är saken!

— Hvad säger I, mor? — frågade Lotta, i det
hon vände sig inåt rummet, för hon kände att blodet
rusade åt hufvudet på henne, så att det bultade vid
tinningarne som ett par hammare skulle varit i gång
der inne, — hur vet I det?

— Jo, jag vakna’ vid tolftiden åf att jag tyckte
det knäpte i köksdörrn — —

— Det hörde I bestämdt galet, mor! — inföll
Lotta hastigt; men tystnade lika tvärt, förskräckt öfver
att hon kanhända röjt sig genom sin häftighet, — för
jag hörde ingenting, — tilläde hon sedermera med
konst-ladt lugn, i det hon tog sig för något att syssla med
vid bordet.

Frans Hedberg: Stockholmslif.

G

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free