Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte är Lotta, och som jag kunde bevisa dig om jag
ville, och det fast jag inte ä’ mera karl än du!
— Skulle du! — frågade Lotta med vaknande
trots, i det hon försökte att göra sig lös från hennes
omfamning, medan den andra på nytt omslöt henne allt
fastare och fastare och började vada inåt stranden. .
I detsamma hördes hastigt mor Larssons röst uppe
på ängen: — Lotta då, hvad i alla tider gör du, som
inte kommer igen?
Lotta ryckte sig lös med en kraftig ansträngning,
plumsade ner i vattnet men reste sig hastigt upp och
ropade i det hon med brådskande steg skyndade inåt
land: — »kommer strax, mor! jag ska’ bara klä’ på
mig!» Hon var i en handvändning uppe bland alarne,
kastade på sig lintyget och kjolen, band halsduken om
hufvudet och skulle just till att gå upp, då hon hastigt
ute från sjön, hörde ett qväfdt nödrop, och derpå ett
starkt plumsande. Hon vände sig förskräckt om, utan
att se en skymt af Fia, medan hon deremot såg ett
mörkt hufvud och ett par kraftiga armar som från
udden på andra sidan plöjde vattnet i strykande fart
för att komma fram till Fia, som då Lotta slet sig lös
från henne, vändt åter utåt sjön, och förlorat fotfästet
ute på sjelfva branten af sluttningen, der djup vattnet
vidtog. Lotta stod andlös af förskräckelse och
sinnes-rörslse, till dess hon hastigt såg det mörka hufvudet
dyka ner under vattnet, och efter några ögonblick komma
upp igen med ett annat hufvud bredvid sitt. Han
simmade nu, raskt mot land med den räddade, och utan
att besinna det någon hjelp kunde behöfvas, vände Lotta
sig om och sprang allt hvad hon förmådde upp mot
gården, i det hennes enda, förvirrade tanke var denna:
»Johan var säkert gömd dernere vid udden! Och då
har han sett mig!»
Och vid den tanken blef hon som en drypande
blod om ansigte och hals, och hon glömde till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
