Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fångar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ FÅNGAR
Timmen var länge sedan förbi; sedan ännu en och
en tredje. Därute strömmade regnet grått och entonigt,
och sorlet och bruset från människoströmmen där nere
på gatan trängde upp med ett sömnigt, retsamt ljud.
Utanför hotellet stannade då och då en vagn; steg
hördes komma uppför trappan och dogo bort i den
långa korridoren. Ännu ej hans steg.
Äntligen — klockan hade just slagit fem — rasslade
en droska utanför, dörren rycktes upp och brådskande
steg stormade uppför trappan till andra våningen. Då
Josef öppnade dörren, såg han Klara sitta i soffan med
en skrivportfölj och ett påbörjat brev framför sig. Hon
fortsatte att skriva, som om hon icke hört, att han
kommit in i rummet.
"Här är jag äntligen!" ropade han, i det hän satte
paraplyet från sig i rummets avlägsnaste vrå. "Du kan
inte göra dig en föreställning om, vilket besvär jag haft,
hur ofta jag gått fel, och till slut, då jag fått rätt på
en ärlig hebré, som ville betjäna mig kristligare än
vårt folk, måste jag vänta på hans kontor i en hel
timme, innan han lyckats skrapa ihop pengarna från
alla möjliga håll. Har tiden varit dig lång? Men du
skriver ju! Vem har du att skriva till ännu?"
Han gick fram till bordet; hans rörelser voro osäkra,
och på hans ansikte flammade en ostadig rodnad.
"Får jag inte veta, vem du skriver till?" upprepade
han, då hon ej genast svarade.
"Jo. Jag har skrivit till dig."
"Till mig?"
"Jag antog, att du inte alls skulle komma tillbaka,
eller, om du komme, att du ej längre skulle finna
mig här. I detta sista fall borde ett sista ord från mig
======== 93 .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
