Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geoffroy och Garcinde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geoffroy ocii garcinde.
147
Han hade ålagt lionom att resa långsamt och
öfver natten kvarstanna i La Vaqueira —
Härmed trodde han sig hafva sagt något riktigt klokt
ocli liäft abedissans betänkligheter, huruvida man
skulle våga anförtro flickan åt en så ung
ledsagare. Men det syntes verka motsatsen; ty den
ädla frun riktade en blick, full af sorg, mot
himlen, och. derefter vände hon sig till några af de
äldre samt begynte att med dem halfhögt
råd-pläga. Då, sedan fogden redan framfört de för
jungfrurna bestämda hästarne, och några
tjenande systrar hjelpt ridknekten från Malaspina,
att på mulåsnans rygg fastsnÖra ett par korgar
med kläder och linne, framträdde plötsligt ur
den lefvande häcken af hvita ocli svarta kjortlar,
en munter gestalt, jungfru Aigleta, dotter af
Gar-cindes anima, som emellertid, äfven utvecklat sig
till en fager mo. I det hon räckte den stumme
budbäraren sin lilla knubbiga hand, ropade hon:
"Nå välkommen Herr Geoffroy! Är det ni?" —
hvarpå hon närmade sig abedissan och hviskade
i hennes öra ett ord, som kom alla
betänkligheter att fara. Den fromma damen satte en
alltför fast tillit till de .vishetens och dygdens läror,
hennes skyddsling insupit med klosternijölken,
för att hon skulle hålla för möjligt, att Garcinde
kunde vända sitt hjerta till sin kusin, som
saknade namn och börd, i synnerhet nu, då sannolikt
en förnäm förbindelse väntade henne. Iion slöt
alltså den i tårar badande Garcinde moderligt
i sina armar och hjelpte henne sjelf att bestiga
den gamla klosterskimmeln, under det Aigleta
af Geoflroy lät lyfta sig upp på en munter
bond-kainp. Under många snyftningen viftningar med
näsdukar och vinkningar med händerna, skiljde
sig ändtligen den lilla cavalcaden från den gråa
porten vid Montsalvaire, och skaran af
himmels-brudar återvände, sorgsna och dröjande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
