Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och nu ej längre behöfdes? Något efterskänkande sattes
icke i fråga. Äfven här trädde kronan in som arftagare
i kyrkans bo, och indragningen skedde, så vidt man vet,
utan något ständernas medgifvande. Förhållandet var
onekligen egendomligt. Skatten var ju afsedd för kyrkliga
uppgifter och motiverad af religiösa skäl, och nu användes den
visserligen till en god del för den nya ecklesiastikstaten, men
äfven för andra ändamål. Den hade emellertid
århundradenas häfd för sig, den hade liksom jordräntorna blifvit
stående och erbjöd en säker inkomst. Förändringen skedde
utan protester och motiverades af hela det ekonomiska
läget på den tiden i Sverige. Turen kom sedan till
landskyrkornas och prästernas öfverflödiga hemman; äfven denna
indragning skedde utan ständernas hörande af kunglig
maktfullkomlighet, men delvis mot s. k. vederlag till prästerna.
Nya teorier om kronans äganderätt formulerades äfven.
Forssell har beräknat statens vinst på kyrkans
bekostnad till omkring 12,000 hemman, inkomsten i räntor,
tion-den inberäknad, till omkring 400,000 mark, motsvarande
efter våra dagars förhållanden en summa af mellan en och
två millioner kronor om året.
På samma gång ökade Gustaf Vasa sin enskilda
förmögenhet i proportion till kronans vinst. Han blef, säger
nyss anförde författare, “den störste private jordegare och
jordbrukare, som någonsin funnits i Sverige“, och han
uppskattar antalet hemman, som konungen förvärfvade såsom “arf
och eget“, till 5,000. Det är dess värre omöjligt att förneka,
att konungen härvid stundom gick till väga på ett sätt, som
trädde enskild rätt för nära och i sin naiva oblyghet gör
ett förbluffande intryck. Det enda, som till hans ursäkt
kan anföras, är, att samtiden i allmänhet, när det gällde
dylika ting, icke var bättre.
Det skulle föra för långt att närmare gå in på Gustaf
Vasas verksamhet för näringslifvets främjande i öfrigt.
Det fanns intet område af detsamma, så långt det på den
tiden sträckte sig, som var för honom främmande. Lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
