Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gingo till studiet av hans senaste verk måste rent
ästetiskt och mänskligt gripas. Levertin var död och hade
ej kunnat fälla honom. Han var på god väg att bliva
nationalskald. Då utgav han Svarta Fanor och slog
i stycken allt vad han vunnit.
Han anade vad han riskerade. Den 10 januari 1905
hade han skrivit till Schering: »Jag har icke haft någon
glädje under skrivandet. Men arbetet förföljde mig och
måste alltså skrivas. Även om jag får lida därunder,
ty det skall man». Han tillägger 10 juni 1907, citerande
Kant: »Med Svarta Fanor står jag på klippan i havet
med stjärnhimlen över mig och samvetet inom mig».
I slutet av maj hade boken utsänts. Han hade äntligen
i Björck & Börjesson funnit en villig förläggare. För
detta var han förlaget städse varmt tacksam, och ända
till sitt livs slut stod han i nära och hjärtlig förbindelse
med firmans snart ende kvarvarande representant, hr
Karl Börjesson.
Förlaget hade förutsett att boken skulle väcka
skandal och alltså köpas begärligt. Det hade därför
begränsat upplagan och vägrade städse att utgiva någon ny;
från varje jobbarprofit avstod det alltså frivilligt.
Skandalen uteblev icke. Upplagan slutsåldes i ett huj, och
sedan gingo de redan köpta exemplaren på enskild väg
ur hand i hand till fenomenalt uppdrivna priser. Man
salubjöd offentligen exemplar »med alla namnen utsatta»
för 125 kr. stycket. Givetvis vart kritikens indignation
därefter, och givetvis vände sig denna icke mot jobbarne
utan mot förlaget — medan däremot såväl Åhlén &
Åkerlund som Bonnier senare fått utan minsta klander
utgiva boken — samt mot författaren.
Sven Söderman i Stockholms Dagblad skrev en
mycket uppmärksammad artikel: »Då springer han fram»,
yttrade han bland annat om Strindberg, »och orenar som
en hund. Tschandala! Man vämjes.» Han betonar att
denne författare icke kan komma i fråga vid utdelningen
av statens diktarstipendier. Han uttalar vidare sin
»förvåning över att de svenske bokhandlarne icke gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
