Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta av ädla syften, och visserligen kommer hon tillbaka
till sin man i olyckans stund, men Strindberg anser dock
detta bevisa hans älsklingstes att kvinnan icke kan älska.
På samma sätt svikes Göran Persson av den kvinna, Agda,
som han ädelmodigt tagit i sin vård.
Ty Göran Perssons ära har Strindberg också och det
vida grundligare velat upprätta. Göran är fullständigt
hänsynslös och, när det tarvas, grym men blott för ett
stort måls, för kungens, för rikets skull. Strindberg tager
Eriks och Görans parti ej blott mot kvinnorna utan ock
mot herrarne. Innebörden av Gustav Vasas slutscen,
handslaget mellan kungen och böndernas taleman,
har här blivit en lösen: »Konung och folk», och denna
lösen är riktad mot herrarne. Man ser att Strindberg
upptagit den av honom så skarpt kritiserade Geijers
historiska grundsats och medvetet gjort den till sin. Men
han går längre än Geijer. Han skildrar rentav de
mördade, av traditionen högt vördade Sturarne som förvunne
landsförrädare och finner deras dråp upprörande men
rättmätigt. Dock, Erik är väl mannen att göra något
upprörande men ej att stå för det. Hans brist både på
hänsyn och hänsynslöshet, hans dels goda, dels grymma
vankelmod störtar honom, trots Göran Perssons klokhet, i
fördärvet.
I nästa Strindbergsdrama framträder åter en svensk
kung, mäktig stora gärningar, Gustav Adolf. Det
märkliga är emellertid att denne har ungefär samma svagheter
att bekämpa som Erik. Han slits mellan barmhärtighetens
och den nödvändiga hänsynslöshetens bud, han
nödgas göra förbund med hatade motståndare och skicka
bort sina vänner, han finner sig småningom böra strida för
ett helt annat mål än det varför han dragit i fält. Han
förhärjar Tyskland som han dragit ut för att rädda —
i sin uppfattning om kriget står Strindberg fullkomligt
på samma ståndpunkt nu som i sina 80-talsberättelser,
Samvetskval och Sistk Skottet; hans fredsvänlighet har
dessutom åter blivit demokratisk liksom i förstnämnda
novell. Han glömmer ej folket och dess lidanden för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
