Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och märkligt nog den ödmjukhet han lär kungen att
tillägna sig, den gäller folket, demokratin. Han tvingar
kungen att skriva till landsstrykaren Dacke. Denna
ödmjukhet bär en märklig frukt. Kungen blir, alldeles som
hsns diktare, på en gång straffad och upprättad av Gud.
Dalkarlarne, de så hårt och otacksamt hanterade
dalkarlarne, komma till hans hjälp i nödens värsta stund.
Folket underordnar sig kungen men räddar honom ock.
Humoristiskt och alltså ovanligt nog — ty humor var i
olikhet mot ironin en av de få själsförmögenheter
varför Strindberg hade ringa anlag — åskådliggöres denna
försoning mellan konung och folk därigenom att en full
dalagubbe vid styckets slut trycker konungens hand å
folkets vägnar.
Gustav Vasa vittnar om att Strindberg nu ej
längre är bunden av vare sig katolicism eller
antidemokrati, ehuru han ännu ej blivit klar protestant och kanske
ej riktigt klar demokrat.
Styckets ej minsta styrka ligger i dess bipersoner. Tre
sådana göra starkt intryck: först prins Johan, förträfflig,
moraliserande och alltså odräglig; vidare prins Erik,
lidelsefull, ledlös, ibland ursinnigt lumpen och genialt
skicklig att pina liksom Strindberg själv men också
liksom denne, åtminstone för en tid, mottaglig för kärlekens
förädling; slutligen Göran Persson, en intelligens som
tvivlar på allt och frånkänner sig själv all dygd men icke
däri kan påräkna åskådarens instämmande. Ett par
kvinnogestalter i dramat, värdshusflickan Agda och
Karin Månsdotter, löja att Strindbergs kvinnohat ej lätt
höll stånd mot unga kvinnor.
Dessa personer utgjorde första utkastet till ett nytt
drama, Erik XIV (skrivet 1899, tryckt samma år).
I detta stycke är religionen undanskjuten. Johan är
religiös men trolös. Erik är icke religiös men i grunden
god. Man kan väl förstå att Strindberg känt sig dragen
till denne av folkfantasin som så svag, sympatisk och
olycklig uppfattade konungs gestalt. En man med stora
syften som misslyckades; en man som kastades från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
