Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Länge kunde han dock ej underkasta sig en tro av så
sträng, så världsfrånvänd, så rättrogen art som
pietismens. Dels fick han kännedom om den tidens
frisinnade kristendom, särskilt företrädd av Viktor Rydberg
(vilkens Bibelns Lära om Kristus Strindberg dock
först senare läste) och amerikanen Parker, dels fick han
genom en vän, en ingenjör, sin första kunskap om
naturvetenskapens religionskritik (närmast den tyske
materialisten Moleschotts).
Han blev dock icke helt irreligiös. Han stannade vid
en liberal kristendom, som kvarhöll tron på Gud men
förkastade Kristi gudom. På gymnasiet disputerade han
med kristendomsläraren och sökte skolka från
morgonbönen.
Som gymnasist deltog Strindberg en sommar, 1865, i
den då så blomstrande skarpskytterörelsen. Där kom han
åter i beröring med män ur (den högre) underklassen,
men beröringen blev denna gång ej övervägande angenäm.
Han saknade ingalunda sympati för dem, men han lyckades
icke komma dem nära och misstänkte dem för lust
att stuka honom. Sitt befäl lydde han flinkt men
kritiserade det också, ehuru tyst.
Men hans märkligaste upplevelse under skarpskyttetiden
var alldeles ej av militärisk art. Han var en gång ute
på övning i trakten av Tyresö. Då gjorde han en
upptäckt som alltid tillhör ungdomens underbaraste rön, och
vilken ofta kan komma överraskande snabbt fast sällan så
blixtlikt som hos Strindberg. Han upptäckte naturen. Han
upptäckte att naturen var skön. När han oväntat kom
upp på en brant bergshäll och blickade ut över
skärgårdspanoramat med sina fjärdar och holmar i oändligt
perspektiv bakom varandra, då frös han till av förtjusning
och ville tillbedja i hänryckning. Det var Stockholms
skärgård han hade sett, det var i och genom den han
hade upptäckt naturens skönhet. Och hur mycket hans
livssyn och åskådning än sedan skiftade, sin kärlek till
Skärgården blev han trogen in i döden.
Sommaren 1867 mottog han med nöje ett anbud att bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
