Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sannarp. Årstads socken och härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författadt af Lagercrantz, och benämnes af "frihetstidens" häfdatecknare: "den besynnerligaste,
lättsinnigaste och oförsyntaste statshandling, man kan läsa"; eller "den mest lättsinniga
bland offentliga handlingar."
Lagercrantz, som redan 1739, då hattarne kommit till väldet, såsom belöning erhållit
Elfsborgs regemente, åtföljde arméens befälhafvare, Ch. Em. Lewenhaupt, till Finland.
Denne, som i Stockholm derom anhållit, märkte snart, att den tilltänkte rådgifvaren mera
var hans uppsyningsman, och sökte derföre under allehanda förevändningar att fjerna
honom från hufvudqvarteret. Detta förbytte parti-vänskapen till personlig fiendskap och
grundlade i väsendtlig mån Lewenhaupts fall. Bristande förberedelser i och för kriget,
vinterqvarterens usla tillstånd och deraf vållade farsoter hade, jemte overksamheten,
omstämt de krigslystnes tänkesätt, ja, till och med hos de modigaste af Lagercrantz’s förra
frikorps. Dessa blefvo nu bland dem, som ifrigast ropade på fred och äfven häruti
förenade sig med Lagercrantz — det olyckliga krigets väldigaste förkämpe. Man kan sluta
till det sjelfsvåld och den bristande subordination, som voro rådande inom arméen, då
beskickningar, anförda af Lagercrantz och några af hans frikorpsmän, till befälhafvaren
framställde dessa sina tänkesätt.
Lewenhaupt hade emellertid afslutat en "tyst vapenhvila", hvilken i slutet af Febr.
1742 från ryssarnes sida uppsades. Vid krigsrådets sammanträde d. 1 Mars beslöt det
fredligt sinnade armébefälet att söka utverka förlängning af stilleståndet, och Lagercrantz
valdes att i och för ändamålet afgå till ryske befälhafvaren, ja, om så behöfdes, till ryska
sjelfherrskarinnan. Han nödgades utsträcka resan till Moscau, der kejsarinnan uppehöll
sig, men hans framställning om förlängdt stillestånd afslogs. Han vågade då,
öfverskridande sitt uppdrag, att göra ett fredsförslag, hvilket han visste vara stridande mot
ständernas åsigter, men hvilket han lofvade att arméens högre befäl skulle godkänna och
underteckna. Äfven detta afslogs, då man icke med en enskild person härom ville
underhandla. Ej nog med detta sjelfrådiga tilltag; — han hade, troligen för att vinna
Frankrikes bemedling, till dess minister i Ryssland afgifvit en skildring af svenska härens
bedröfliga tillstånd och dess befälhafvares oduglighet samt äfven öppnat underhandlingar
med hertig Carl Peter af Holstein[1] rörande thronföljden. Allt detta inom en tid af
mindre än tre veckor, ty d. 20 Mars var han åter vid högqvarteret. Här uppskrämde
han officerarne genom öfverdrifna beskrifningar på Rysslands makt och framryckande härar
och ökade ytterligare deras längtan efter fred, som genom hertigens af Holstein
thronföljareval förespeglades. — "Se der sista orsaken till dessa krigs-konseljer, som endast
voterade reträtt och slutade med kapitulationen i Helsingfors."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
