- Project Runeberg -  Hemmets solsken : Interiörer ur svenska folklifvet /
67

(1905) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. VII. Solskenet sprider ljus och värme

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


«Och jag är frälst — jag är frälst. — Ja, det måste
vara så — jag är frälst — jag ser det nu — tror det
nu. — Tack, o Jesus, att du ville frälsa — en sådan —
som mig!«

«Lofva Herren min själ och allt det uti mig är, hans
heliga namn! Lofva Herren, min själ — den dig alla
dina synder förlåter och helar alla dina brister!« sade
Johan sakta och halfhögt och lutade sig närmare den
döende, som med ett leende af stilla frid slöt sina ögon
i en lugn sömn.

Ändtligen varseblef Johan fru W., som tyst och
ohörbart slagit sig ned på en stol bakom hans — en osedd
åhörarinna af de båda unge männens samtal. Han steg
upp och hälsade henne vördnadsfullt, yttrande sin fägnad
att återse henne i en nödens och lidandets boning.

«Är den unge mannen skadad?« frågade Esther.

«Ja, dödligt. Han har säkert icke många timmar
kvar, innan Herren kommer. Gud vare lof, att han fick
tillräcklig tid att taga emot frälsning — såsom en brand
ryckt ur elden. Vi ha varit kamrater i synden, allt se’n
vi voro små, intill dess jag reste till Stockholm, och nu
återser jag honom döende.«

Johan kunde ej hindra ett par klara tårar att falla
ned på den döendes hand, som han ännu höll sluten i
sin, fast han själf visst tyckte det vara omanligt.

«Hvar är gumman, hans moder?«

«Hon gick nyss till apoteket. Stackars gamla moster
Thorman! Hon hoppas, där intet hopp är.«

«Arma moder! Arma moder!« sade Esther lågmäldt
men med djup rörelse, och, betraktande den slumrandes
dödsbleka ansikte, fortsatte hon: «Han var sin moders
ende son, och hon var änka. Ack, att Herren finge säga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:33:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hemmetss/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free