Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Bertel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Ja tänk, Kistena fick leva en sexton, sjutton år
med sin Bertel. Det är vackert så. Och hela tiden
till hans och hennes egen och alla människors stora
förnöjelse. Hon var rant i kroppen och frimodig i
ansiktet. Var det något som kunde kallas vekt hos
henne, sa skulle det väl inte vara annat än det sätt
varpå hon bar upp sin stora bruna hårmassa, ty halsen
gjorde nog en helt liten svikt, som om hon ville säga
att det vägde rätt skönt, det hon hade på huvudet,
vare sig hon nu mente håret eller lyckan.
Men nu ga vi tillbaka och låta solen skina på
sitt bästa sätt över den där söndagseftermiddagen.
Nu sta Anders och Trois ända framme vid backens
stup, några famnar från den nordvästra hörnans
takås.
Anders stod och tittade ner i den smala gången
mellan västra längan och backstupet. Där var så
man kunde köra nätt och jämnt. Men längst nere i
söder tog backen slut, sa att solen kom åt plommon-
träden i kanten av trädgården.
»Som di kan lägga en gård!» sade Anders »Kan
en ble annat än sömnig om en ska bo så? _ Hoj!»
ropade han i detsamma, ty det slamrade i en dörr på
norra sidan och man såg en ovandörr öppnas men
strax stängas igen. Vid den sidan drog sig backen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
