Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Tro mig inte mer än jämnt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
stigarna och bäckarna och marken och blommorna
och gårdarna och allt det som dött är. Ty för mig
är folkets ande där i det döda.
En gång för många herrans år sen gick jag
ensam hem om natten. Jag gick på en väg utmed
själva stranden. Mellan vägen och sjön var blott en
remsa jord. Det var strandvallen med bellis och
primula och med blåa pulsatillor gömda i gräset. Och
månsken över allt. Över vägen gick en bro och jag
stod länge vid broräcket och såg ner i vattnet och
såg hur det blänkte och hörde hur det sorlade, och
från vattnet uppåt slätten och såg hur det sken över
den. Då kände jag hur månstrimman stod stilla
bredvid mig och såg ner i strömmen, och vi visste
detsamma och tänkte på detsamma och på alla som
vilade i hemmabyarna.
Men du som skall göra mig följe över slätten vill
se människor. Ty för dig är icke varje grässtrå ett
minne om en människa. Vad är det också i grunden
annat jag själv tänker på än alla dem som där vandra
och leva, de som bo i stugorna, de som äro döda
och ligga på kyrkogårdarna.
Du skall få se dem. Men icke dem som du ser
om dagen och som äro förtecknade i kyrkoböcker
och längder. De äro så många. Och jag vet icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
