Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
hvilka utdelades efter turens reglor, tills slutligen de
upp-knöto och aftogo sina kransar, hvarmed de omlindade
och prydde de båda paren, sedan den blå flickan
förbehållit sig att få taga Emilia och Alfred. Till sist afsjöngs
en sång till de nyförlofvades ära, hvarefter man måste
hvila ut till hemfärden, som anträddes under allmän
belåtenhet med aftonens nöje.
Då Emilia kom hem, kunde hon ej underlåta, så trött
hon var, att som vanligt genomgå och granska sitt
uppförande under dagen. Nu i synnerhet ansåg hon det så
mycket nödvändigare, som det var första gången hon dansat
eller varit i större societet sedan... "Men mamma ville ju
alltid så gerna att man skulle roa sig, blott det ej var på
något sätt som borde väcka sjelfförebråelser." Hon kunde
nu ej finna någon anledning dertill; "men, tänkte hön, jag
är väl kanske nu för trött och slö, i morgon får jag nog
reda på någon;" dock uteblef lyckligtvis denna reda.
Några dagar derefter beslöt brukspatronen sig till en
bjudning, dock i mindre skala, ehuru den ej blef det hvad
nöjet beträffar, utan snarare tvärtom i anseende till det
mera fina och lediga uti ett mindre sällskap af närmare
bekanta. Emilia utvecklade dervid en så stor talang såsom
värdinna, att det ej kunde annat än väcka förundran hos
hvar och en som visste att hon häruti ej haft någon öfning,
utan att det var hennes blotta naturliga fallenhet. Hon
var så behaglig, förekommande och artig mot alla, utan
fjäsk eller oro, hvilket med innerligaste tillfredsställelse
uppmärksammades af hennes fästman, som äfven för sin
del med nöje emottog de små uppdrag hon lemnade honom
i afseende på värdskapet. Men att i detta fall yttra sitt
bifall eller hvad han tänkte, det visste han ej var värdt,
det dugde ej, han måste bära det såsom en tyngd inom
sig, lägga sina känslor i hög, tills, när högen blef för full,
han fick afbörda sig en del af tyngden blott med detta
djupa, innehållsrika "min Emilia", som vanligen förskaffade
honom tillbaka en solstråle från hennes ögon, en del af
hennes själ, ett stycke af hennes hjerta, och dermed måste
han finna sig tillfredsställd, måste han finna tyngden lättad.
Visserligen hade han henne alltid i sina tankar, men att
vara i samma rum eller blott i samma våning som hon.
föreföll honom så lugnt, så ljuft! Derför så snart hon
hade en ledig stund, sprang han så gerna uppför trappan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
