Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
"Gå nu/’ sade Emilia, "att tacka och klappa Alfred, du
vet ej hur god han är."
Agnes, som annars alltid var van att blindt göra hvad
systern sade, om hon ock, såsom nu, ej förstod ett ord
deraf, gjorde äfvenså nu, och då han tog henne upp i sin
famn, tog hon honom om halsen och kysste och klappade
honom, just som hon ofta brukade göra med pappa — månne
det var en instinkt? Alfreds manliga och kraftiga sinne
veknade och han fällde några tårar vid barnets
smekningar ; derpå tog han och bar henne tillbaka i barnkammaren
till hennes ljufva hvila. Hon hade redan förut på aftoneir
återskänkt honom sin nåd, efter han såg så god och
snäll ut emot Emilia, och ej så der liknöjd, kall och tråkig
som dagen förut på Laholmen; — ja hon var nu rigtigt
ond på honom för det han skulle resa, och slog honom
derför så mycket hon förmådde.
Omsider kom den slutliga afskedsstunden, och de
skiljdes med ömsesidiga känslor af aktning, kärlek och
förtroende. Yisst blefvo dagarne derpå mycket tomma, men
Emilia hade åtminstone en jemnhet och ett lugn i sinnet,
som hon en tid saknat. För sin fader ådagalade hon
nästan en ökad ömhet, omsorg oqh uppmärksamhet. Therese
och hon fortsatte sina utvandringar, ofta, såsom vanligt,
under löjtnant Stjernborgs ledning, men icke var det som
det förut varit.
Agnes frågade, hvarför det var så der underligt, då
Alfred skulle resa, — det förstod hon icke. "Du skall få
veta det, när du får litet mera förstånd, — kanske till
jul," blef svaret; och Agnes började tänka på att så snart
som möjligt söka förskaffa sig det som fattades, hvilket
var en rätt god driffjäder för henne och en väckelse för
hennes små ouppväckta tankar. Så sade hon en dag:
"Emilia skrifver så mycket" (och hon hade ock verkligen
måst öka sitt förråd af postmärken och brefpapper, hvilket
så gerna gjordes i gengäld till honom, som ock måst öka
sin förbrukning af dessa artiklar) — "Ack, den som kunde
skrifva! ... jag skulle skrifva till Alfred, jag, .. . Eva kan
skrifva, men icke jag,.. . Ack, den som kunde läsa som
Emmy, .. . Ack, den som kunde riktigt sy dockornas
kläder ..." Allt detta gick som en skärande ton genom Emilias
öron, som rigtigt blygdes för Agnes okunnighet; men ingen
hade någonsin hvarken kunnat eller velat i något afseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
