Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget till Troja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ej så», ropade Äneas, »försök dina skott ännu en gång mot den
grymme mannen, om du vill vinna ära och rykte. Stig upp till mig på
vagnen; du skall glädjas med mig åt det ypperliga spännet, som ej har sin
make på hela fältet.»
Pandaros fattade lansen af askträd i stället för bågen, steg upp till
honom, och han styrde genast de frustande hästarne mot fienden.
Då Sthenelos såg männen komma ilande, ropade han: »se, Diomedes,
der komma två dugtiga kämpar stormande mot oss. Jag skall vända om,
ty de äro skickliga och modiga och du är nästan medtagen af den långa
striden och smärtan af såret.»
»Aldrig,» svarade Diomedes, »det är ej min sed att fly för en fiende.
Jag springer från vagnen och anfaller dem. Jag tänker att de ej båda skola
undkomma mig.»
Han handlade som han sade; men redan i språnget från vagnen
träffade Pandaros’ spjut midt i hans sköld, så att han ett ögonblick förvånad
ryggade tillbaka.
»Ha,» ropade Pandaros, »detta träffade väl på rätta stället. Jag hoppas
att du snart skall blifva smärtan qvitt.» Men Diomedes skakade spjutet från
skölden och träffade Pandaros, under det att Äneas förskräckt vände om,
bak i nacken, så att spjutspetsen framstack genom munnen på honom. Sedan
störtade han sig öfver den slagne för att taga hans rustning. Äneas hade
redan skyndat från vagnen, ty han ville skydda sin vapenbroders kropp från
misshandling, men Tydiden slungade mot honom en stor sten, som träffade
honom i sidan, så att han föll på knä. Äfven han hade varit förlorad om ej
Aphrodite, som vakade öfver sin son, hade upplyftat honom. Diomedes
studsade vid gudinnans åsyn; men han ihogkom sin beskyddarinnas ord och
gick löst på henne med spjutet. Han sårade henne i handen så att den
klara Ichor (gudablod) flöt ur såret. Genom smärtan af såret tvangs hon
att öfvergifva sonen och uppstiga till Olympens höjder, der hon hastigt blef
läkt. Men Phöbos Apollon beskyddade den trojanska hjelten, och tillropade
Diomedes, under det att han mottog dennes stötar med skölden: »Vik
tillbaka, Tydeus’ son, våga ej att strida med de odödliga gudarne, att du ej
måtte störta dig i förderfvet.» Nu igenkände Tydiden Pythiern och
lemnade striden med honom för att uppsöka ett annat fält för sina bragder.
Agamemnon, Odysseus, Telamoniden Ajas och Ajas, Oileus’ son,
nedlade äfven en mängd tappra män. Från Trojanernas sida framträngde
Hektor då bland de främsta kämparne, uppmuntrade de tillbakavikande krigarne
och rasade med sitt mördande spjut bland Grekerne. Men vid hans sida
stod Ares, krigsguden sjelf, som nedstigit från Olympen vredgad öfver det
sår, som Aphrodite erhållit. Men deremot sågo äfven Here och Pallas Athene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
