Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som lungsotspatienter. På eftermiddagen sattes
båtarna ut och försågos med utrustning. De sista
bananbalarna fördes ned i dem och därjämte
officerarnas instrument. Kapten Davenport placerade
till och med kronometern; i storbåten, av fruktan
att däcket när som helst skulle gå i luften.
Hela natten varade denna ovisshet, som bragte
en och var nära nog till vanvett, och när den
första gryningen bröt in, stirrade de alla på
varandra med ihåliga ögon och spöklika ansikten, som
om det varit en överraskning för dem att
Pyrenees ännu höll ihop och att de voro vid liv.
Kapten Davenport vandrade rastlöst av och an
över däcket, när han inte rent av hoppade och
småsprang, och under tiden gjorde han en grundlig
undersökning av fartyget.
»Nu gäller det timmar, om inte rent av minuter»,
sade han, när han kom tillbaka till halvdäcket.
Ropet »land! land!» kom ned från mastkorgen.
Från däcket var landet ännu omöjligt att upptäcka,
och Mc Coy klättrade upp i vanterna, så att
kaptenen fick ett osökt tillfälle att utgjuta sin
bitterhet i en rad kraftiga svordomar. Men han höll
plötsligt upp vid åsynen av en mörk linje, som hans
öga upptäckte i vattnet i nordost. Det var ingen
by, utan en verklig vind, den ur gängorna komna
passaaen, visserligen åtta streck på sidan om sin
vanliga riktning, men i alla fall i regelbunden
verksamhet. ,
»Lova, kapten», sade Mc Coy, så snart han kom
ned på kajuttaket. »Det där är den ostligaste
punkten på Fakarava och vi kunna gå genom inloppet
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
